Varför ska våren bråka när persikoträdet blommar? Jag vill ha mer än de två ynka grader morgontemperaturen bjuder. En nerkyld och stelbent humla är förödande för fruktträdens promiskuösa liv. Den vill inte ens titta ut ur boet. Det är förvånansvärt tyst i den blommande kronan, som bara står där och väntar på humlor och bin. Jag väntar också. Men jag blir så otålig att penseln åker fram. Konstgjord befruktning.
Olivträden som flyttades ut för ett par veckor sedan knäar denna morgon. Nedtyngda av tung, blöt snö. Vem hade kunnat ana? April snuvar oss.
Men "denna morgon" var tidigare i veckan. I dag är det fredag och solen armbågar sig fram mellan molnen. Heja solen! Persikan har humlebesök och olivträden står resliga.
Härliga fredag!

Just nu vill jag att tiden ska gå sakta ...
... å´ att backsipporna ska blomma länge.

Det sägs att man ska svettas in våren och frysa in hösten. Jag tror jag tycker bättre om att göra tvärtom. Fast ofta blir det i alla fall enligt devisen. Fram mot hösten hinner man sällan få på sig de där goa varma kläderna, innan man smått frysande upptäcker att de tidiga sensommarmorgnarna och de första höstdagarna uppmanar till att klä sig varmare. Och vårens första stunder på soltrappan, med ryggen mot väggen, halvt slumrande för det är så fantastiskt gott att få luta sig tillbaka och lapa lite sol, får en snabbt att lätta på kläderna för att inte bli alldeles tokvarm. Ta av jackan och kavla upp ärmarna på tröjan. Kanske benen på jeansen också för den delen.
Men allra bäst tycker jag ändå om att frysa in våren. För mig är det så förknippat med skymningstimmar tidigt i april. Kvällar när ljuset lockar. Koltrasten som sjunger uppe på taknockar och i fruktträd. Doften av vårens allt gröna och blommande. Dra jackan tätt om för att detta underbara får mig att plocka fram vårkläderna långt före kvällstemperaturen egentligen tillåter det. Det är vår för mig och det är alldeles, alldeles underbart. Och som om det inte vore nog - i dag har jag skymtat vårens första små anemone nemorosa. Snart kommer hela skogen att vara som ett stort, vitt, böljande täcke.

Att ta klivet in i mars är verkligen att möta våren. Ljuset, dofterna, lätena ... Jag blundar medan solen når ansiktet och värmer. Lyssnar på fåglarna. Andas in våren med djupa andetag för att få den att stanna länge inom mig. En årstid som ger härlig inspiration och kreativa tankar. Men också sedvanlig vårtrötthet. Borde kunna vara en logisk kombination, fast ännu mer är den märklig. Jag tycker vårtröttheten tar vid långt före inspirationen har gett synbart resultat. Likadant varje år. Fast vad gör det, tänker jag, medan jag låter den härliga vårkänslan gro inom mig, tids nog kommer jag igång med "vårbruket". Jag kan längta efter en vårkruka på trappen, men är lite för lat för att ta in och ställa ut igen, de nätter som ännu är för kalla. Fast i tanken ser jag den framför mig.

"Idag dominerar molnen." Precis så sa de på lokalradion i morse. Sett till den prognosen har det varit väldigt mycket sol. Första mars och sol. Det ledde till ett vårskrik i gröna rummet, klockan nio i morse, anpassat efter 970 kvadratmeter och närliggande grannar. Kanske fick det ändå någon att reagera. Så hanns det med en stund på soltrappan, den ena av de två som bjuds. Medan jag tillåter mig att falla hän åt vårtröttheten, lutad mot en solvarm vägg, en kopp kaffe intill och förstrött bläddrande i en trädgårdsbok, har den vårliga inspirationen gett kreativa tankar och som i ett nafs är jag helt klar över allt som ska komponeras i gröna rummet denna säsong. Tänk vad mycket som kan bli gjort, tack vare en go stund i lugnan ro, på soltrappan.

Morgonen är någon grad varm och ännu mörk, när jag med ögon som inte är redo för omvärlden masar mig in i badrummet. Blaskar en rejäl portion iskallt vatten i nunan, vilket får J, som precis intill kapar stubben på hakan, att oönskat ta emot en släng av sleven och hojta till. För mig möjliggör det isande kalla att bli medveten; slå upp de blå, bli någorlunda vaken och vara redo för en ny dag.
En torsdag. Jag gillar torsdagar. Då har en del av veckans tråkiga måsten blivit avklarade och mer tid finns för sådant jag hellre använder den till. Och under förmiddagstimmarna tar känslan vid allt mer av att vi går mot fredag och helg. Inte så att jag längtar, det går tillräckligt snabbt ändå. Nej, jag skulle snarare vilja vara mitt i torsdagen längre. Den där känslan av naggande nära ... mmm, den gillar jag. Lite som adventstid före jul ... eller skolavslutningen i kyrkan precis innan man springer ut till sommarlovet ... Sprang! menar jag förstås, det ska självklart vara sprang. Numer är det bara yngst i familjen som ett litet tag till springer ut till sommarlovet. Äldst och mellan har båda höjt mössan till skyarna och sjungit om den lyckliga Dagen. Därefter blir livet på sitt sätt ett annat. Fast vi väljer nog ändå lite till mans att med fortsatt barnasinne springa in i sommaren.
Nåväl, den är ju ännu en bit bort, men idag blir jag glad över mötet när vi går ner till frukost. Gryningen tittar in genom köksfönstret. Det är första gången, sedan den var oförskämd nog att ge sig av i november, som den sällskapar oss redan till morgonens framdukning. Känslan det ger får gärna bubbla runt i mig en stund.
När vi en knapp timme senare öppnar dörren för att ta oss dit vi nu ska, hör vi glada vårfåglar medan vi tar klivet ut i en morgon som hunnit bli ljus. Vad ger man inte för det? En ljus morgon som får mig att bli nyfiken på om trädgården vågat vakna, fastän vintern ännu inte riktigt lämnat. Och visst har den det! Vintergäck! Bara namnet, hur de liksom gäckar våren. De är inte många, men de finns. Små hubbar under äppelträdet i skydd bland vinterbruna löv. Jag ser långsmala, vita hättor titta fram, bland fjolårets vissna perenner, på väg att bli fulländade snödroppar. Lite varstans sticker det upp spjutlika blad, med en vit rand mitt i, som någonstans gömmer en krokusblomma. Och gröna bladtoppar från narcisser.
Var sak har sin tid, men det är lätt att tycka, just mitt i stunden när man står där, att det är nu tiden är som bäst. Hela våren är naggande nära. Och det känns bra inne i hela mig.

Tänk att snön som föll i veckan fick en ängel att landa i trådgården. Knappt att den orkade breda ut vingarna i den tunga massan, men den var tapper. Ännu har den inte gett sig av men jag är lite tveksam till att den stannar över helgen. Vi lär väl bli varse ...
En titt in i orangeriet visar ett par grader på termometern som är fäst på väggen bakom fikonträdet. Dessa grader är de som får vårt lilla medelhav att fortfarande blomma och orka hålla frukten över vintern.


Den tråkiga gamla termometern, som vi brukar gömma bakom stora tekoppar på en hylla i köket, visar tydligt att det inte hade varit några blommor på bougainvillean eller frukter på citronen om de inte fått flytta till sitt vinterkrypin innan kylan slog till. Inget medelhav alls vill väl ha de kalla minus som blir när de slår till där jag bor. Det kustremsan i söder gör med elva kalla grader, det är inte att leka med. Som sjutton inomhusgrader i köket till exempel. Det får oss att ånga upp med brödbak, matlagning, tända ljus och mysig samvaro kring köksbordet.

Men inte bara värmekrävande medelhavsväxter har det tufft när vintern slår till med kyla och snötäcke. Jag hänger några äpplen och talgbollar i trådgården till de som jag vill ska sjunga för mig när våren kommer. Koltrasten kan inte motstå det frestande röda men alla andra fåglar uteblir. Var har de tagit vägen? Talgbollarna dinglar orörda i syrenträdet. Jag hade gärna velat se domherrar och sidensvansar trädgården, men de ser jag  ingen annanstans än i fågelboken. Tur i alla fall att koltrasten hittade hit. Jag hoppas jag får lite sång till våren i gengäld.

Så, nu känner jag mig redo att kasta mig in i veckans lek.

Jag kan inte minnas att kyla någonsin har gjort så ont som denna ovädersdag i början på veckan. Jag sätter händerna, som är nerstuckna i tjocka tumvantar, för ansiktet i ett försök att skydda mina plågade kinder. Fjärden som i söndags låg solig och stilla och bjöd på blank och glittrande is ... denna tisdag går det knappt att skönja vad som döljer sig bakom väggen av stora, täta flingor från en grå himmel.
Med trötta ben plumsar jag kring på gångbanan som ingen plog eller snöskyffel varit i närheten av. Man kan inte med bästa vilja i världen säga att det är skönt väder. Fast det förstås ... det finns väl fler sanningar än min gällande just det. Men vintern kan gott få dundra på kan jag tycka, det är ändå något mysigt med att få lite rejält av alla årstider.
När kvällen kommer börjar ett orangegult sken vandra runt väggarna i vardagsrummet. Vi hör skopan skrapa mot marken och ser hur den bildar höga vallar som omgärdar trädgården. Det är lite mysigt att höra plogbilen köra utanför när timmen är mörk och sen. Vi myser framför brasan som brinner ut alldeles för fort men som värmer gott och knastrar härligt. Brinner fort därför att vi, istället för att ha fyllt boden med björkved inför vintern, nu eldar upp de hiskeliga gamla tujor som vi röjde undan från trädgården i våras när vi planterade ny häck. Den forna gamla vildvuxna tujahäcken har blivit värme för vintern. Det doftar gott och knastrar ivrigt och det gäller att hålla koll för att hiva in nya vedträn som håller liv i brasan.
Så kommer onsdagen med sol och vinden har förstånd att hålla sig stilla. Vintern blir i ett nafs alldeles sagolikt vacker. En ängel landar i snöbädden i trädgården och i dag när jag plumsar ut för att hänga några talgbollar till fåglarna, ser jag att den vilsamt ligger kvar under en solig himmel som inte riktigt når fram för att värma den. Men den har det nog bra lite i skymundan för solstrålarna.
Det är härligt när vintern bjuder på snö som får soliga dagar att gnistra och som lyser upp de  mörka morgnar och kvällar som är kvar innan vårljuset hittat fram.

Isarna ligger blanka och lockande men samtidigt förrädiska, mitt i den vinter som får mig att dra mössan långt ner över öronen under vår soliga promenad denna vackra söndag. Alla kalla minus gör att vi tar snabba taktfasta steg, men det tar ändå en stund att få upp en behaglig kroppstemperatur. Isarna bär mängder av glada skridskoåkare i alla storlekar, andra väljer istället att promenera över det frusna blå, en och annan isjakt syns glida fram och en stackars hund tar sig runt i stil med Bambi. Det är något speciellt när skärgårdens vatten blir likt bärande mark och man gående kan ta sig runt till öarna. Det har hänt, riktigt kalla, långa vintrar, att man stakat bilväg. Och visst; det lockar att ta sig över fruset vatten till kringliggande små kobbar man annars inte når utan båt, men tanken på vad som kan hända, om det vill sig illa, får oss att välja gångbanan längs med fjärden. Fega? Ja, kanske lite. Förståndiga? Absolut. Tre stycken går genom isen denna soliga söndag - alla klarar sig, tack och lov.
Vi är fullt nöjda med att ta del av alla marina aktiviteter på avstånd. Och vi har ett mål som får oss att spänstigt traska vidare. Det är jag som tycker att det kanske är klokt att ersätta förlorade kalorier efter en snabb, lång, kall promenad med ett kafébesök. Att promenaden tillbaka hem är precis lika lång och sannolikt minst lika kall tycker jag är ett försvarbart argument. Så vi slinker in på ett söndagsöppet café där vi värmer frusna fingrar runt varma koppar och smaskar i oss säsongens första semmelfika. Myssöndag - fint att ha med sig in i måndagen.

Några dagar in i november. Grått utanför fönstren. Mörkt tidigt och länge, både ute och inne. Så långt är november sig lik. Jag ristar termometern, tänker att den har väl hakat upp sig. Men morgontemperaturen visar nästan tio grader, även på en omskakad termometer.
Ankelsockor, Converse och uppkavlade jeans gäller fortfarande när jag tar mig ut i den november som inte riktigt stämmer temperaturmässigt. Jag längtar lite efter att vantarna ska vara en självklarhet på cykelturen, efter att ringla en härlig sjal runt halsen, dra ner en mjuk mössa över kalla öron. Längtar efter mina varma, goa vinterkängor - nyttan med att dra på dem.
Jag vill ha frostvita nätter och känna den klara, höga, friska luft som dessa nätter ger morgonen. Längtar efter att tända en brasa i kakelugnen och låta den goa värme som omhuldar en också värma själen, utan att det blir så varmt att jag får panik i kläderna.
Nu när november ändå är så grå skulle det passa bättre om den också ville vara lite kall.

Jisses, jag har precis landat i hösten när advent kommer ikapp mig och har fräckheten att till och med springa om. Den verkar le lite spefullt och väsa: "Hinner du inte med eller?" "Nej", svarar jag högt för känslan av närvaro blir så tydlig. Jag känner mig helt desorienterad bland adventsljusstakar i tidningsannonserna och tomtar som poserar på hyllor i butikerna. Ännu ett tag vill jag sparka med fötterna i prasslande höstlöv.
Så landar ett nytt nummer av Drömhem & Trädgård i brevlådan. Julnumret. Som för att riktigt trigga mig.  "Din härligaste jul någonsin" står det på omslaget. Det ser jag i och för sig gärna fram emot. "Inred mysigt i advent" lockar omslaget vidare. Självklart får det mig att planera för en stund uppkrupen i goa soffan till kvällen. Låta mig inspireras. Inte så dumt ändå tänker jag, som omvänd i ett nafs, att få lite tips och hinna känna in sig.
Det får mig att börja plocka bland krukor ute i boden. Lurar på vilka jag ska sätta lökarna i som jag gärna vill ska blomma kring advent och jul. Å´ det är ju bra, för snart är det dags, om de ska hinna titta upp.
Men ännu några benspark i hösten. Tids nog lyser vi upp advent.