Solen skiner och gatorna sopas. Stora, gula, mullrande kör de kring, de motordrivna jättesopverktygen, vattnar och sopar. Vår tycker maken. Dammigt tycker jag. Men okej, det är väl något visst också med att gatorna vårstädas.

Hemma hos oss våfflas det idag. Vi är inte riktigt i fas med tiden. Och det behöver just inte göra något. Våfflorna smakar lika gott idag som de hade gjort i lördags. Var sak har sin tid. Man behöver hitta sin egen "rätta" dag.
Jag dukar med pappas tallrikar. Han är ofta med oss, på sitt eget lilla vis - alltid när det äts våfflor kring Vårfrudagen.

Dahliorna har blivit lagda i jord. Skruttna, små intorkade knölar som man varje år undrar om det ska bli något med. Vi får väl se. Krukorna har fått ta plats i orangeriet. Jag varvar tålamod med hoppfull förväntan.

Så har jag legat på knä i gräsmattan, med redan jordiga jeans. Ändalykten i vädret och näsan långt ner i marken. Där fanns doften från årets första små violer.

Liter random vår idag.

Tummen upp för vårdagjämningen. För längre ljusare dagar och kortare mörka nätter. För koltrasten som har börjat sjunga och för vårregnet som har börjat falla.
I helgen vaknade jag till en lite gråmulen lördagsmorgon. Regnet föll fint utanför och när jag öppnade sovrumsfönstret hörde jag den för första gången denna vår. Koltrasten satt någonstans nära på en gren och sjöng. Kombinationen lockade fram den sköna känsla som ett äkta vårregn ger.
Men efter frukost förändrades känslan. Det fina vårregnet hade blivit till stora, iskalla, tunga klumpar av snö. Och koltrasten tappade lusten att sjunga. April räcker lång näsa i mars. Men den trilske får snabbt mothugg. Koltrasten tog åter upp stämman när eftermiddagen började mörkna.
Nu kan inget stoppa vårens framfart. I rabatter tar det fart och träden står i knopp. Hellre snödropp än snöglopp.

Mars! De allt ljusare kvällarnas månad. Jag bara måsta smaka på det igen; "De allt ljusare kvällarnas månad." Underbart!
Mars är en vårmånad där jag bor. Hasseln har sedan länge sina hängen på grenarna. (Ett gissel för många, jag vet - det är trist med pollenallergi.) Strövtåg med blicken ner i marken, glatt upptäckandes små vårliga fynd där vintergäck brer ut sig, snödropparna slår ut och krokusen tittar upp.
Vi är inte där än och jag vill inte gå händelserna i förväg, men i orangeriet kan man sticka näsan rätt ner i påsken. Där vajar påskliljor som av misstag följde med in i höstas, när jag grävde upp jätteverbenan och satte i krukor för övervintring i orangeriet.
Tänk vad ljuvligt det kan bli när ett och annat mänskligt misstag tillåts begås.

 

Det känns knepigt att fortfarande vänta in vintern medan våren samtidigt börjar ta plats. Det knoppar i rabatten, men än har vi, vad jag vet, i meteorologisk mening inte haft någon vinter där jag bor.
Våren sätter sällan ner foten utan att Kung Bore hunnit göra visit. Hörde nyligen något om nästa vecka. Nu när vi hunnit in i februari, utan att vintern visat sig, med små knoppar som lite uppnosigt títtat fram ... ja, då kan jag lika gärna vara utan den. En snabbvisit; visst, okej. Men om isen lägger sig tjock, då dröjer det länge innan Bore släpper taget. Jag har varit med förr ...

Är man glad för vinteraktiviteter och vinterlandskap så ska man nog bo någon annanstans. Den mesta vintern där jag bor är snöfattig och inte sällan full med plusgrader. Det har jag vuxit upp med och har förlikat mig med.
Det märkliga är att jag minns vintrarna från när jag var liten som mer "vintriga". Kanske var det tillräckligt att vi lämnade Sveriges trädgård över jul- och sportlov och for de milen som krävdes för att vi skulle komma hem till mormor och morfar i Småland. Där skidades det.

Nu tycker jag förvisso att det är jättehärligt både med snö och is och allt det bjuder. Fanns det mer i min närhet skulle jag satsa på längdåkningsskidor och långfärdsskrillor. Men jag tycker om vårt lilla krypin med gråmyset utanför, och frånsett ett par år utanför rikets gränser och kortare besök på andra platser, har jag inte kommit så långt härifrån. Ännu. Inte så att vi i stunden planerar att dra iväg någonstans, men man kan ju aldrig veta. Härlig tanke tycker jag.

Bäst med att varje årstid får sin givna plats, och riktigt tillåts ta ut svängarna, är nog ändå kontrasterna som då blir de sinsemellan.
Jag tycker om att ge plats för varje årstid. Alla har de något som jag gärna vill vara en stund mitt i. Vara mitt i när våren går över i sommar ... barfota i gräset  ... öppna dörrar ... hela naturen blir ett rum som man går in i. Att sedan flyta med när sommaren går över i vilsam höst ... fullkomligt tappa andan av höstens hela färgprakt. Tillåta hösten att bli till mörk vinter ... gå på lågvarv ... tända ljus ... svepa in sig i varma goa plädar. Men att säga hejdå till vintern för att omfamna våren ... till det räcker inte orden.

Lite överraskande vaknar jag till en vit morgon och det känns genast väldigt mycket vinter. Kylan sveper in när jag öppnar sovrumsfönstret för att vädra. "Stäng genast" hojtar du, som inte hunnit mycket längre än att du näst intill står i bara mässingen. Det är en bra tid att värma varandra.
Den långa helgen har varit utan spöken och pumpor men vi har haft desto mer av knastrande brasor och tända ljus. Inte långt ifrån oss har vi sett kyrkogården lysas upp av alla ljus som tänds för våra nära. En fin tid för eftertanke.
Så rasslade det till ordentligt minsann, när jag drog storkovan i vinlotteriet i helgen. Det är en härlig tid också att samlas med vänner, äta gott och skratta mycket.

Trappan har blivit av med lite av hösten. Somligt har planterats i nya krukor och ställts in i orangeriet för vinterförvaring. Ljung och julros och kvistar från gröna rummet har istället fått ta plats. Lite förberedande inför advent och december och de vintermånader som sedan följer.
Solen som tittar fram mellan molnen idag och snön som lagt sig till rätta får det att spritta till inom mig, precis så där som när man var liten. En känsla av förväntan. Den är inte lika påtaglig som då, så som när jag var liten, men den finns, jag känner den, och det gör mig glad.

Idag brallar det i i vårt sydöstra hörn, så man nästan tippar när man går om knuten. Blåsdag, så kallar Puh det. Låter lite fint, tycker jag. Den stora oliven ligger platt på marken, omkullblåst. Jag tror den har det bäst där den ligger tills vindarna blir mer medgörliga, då ska jag hjälpa den på fötter igen.
Förresten börjar det bli dags att låta sommarkrukorna ta plats i orangeriet. Äldst sa i går att de småländska skogarna bjudit på frostnatt. Dit känns det som att det fortfarande är en stund för oss som bor vid kusten. Men man vet ju aldrig när det överraskar. Och mitt lilla Medelhav vill nog ha det lite mer ombonat då.

Skörda äpplen i september ...

Eller stapla ved i vårt förråd.

På honungsrosen; fullt av klasar med små nypon.

Träd i allsköns färger.

Entrén som kläs med rönn.

Muffins, hembakade, fyllda med äpplen från trädgården, toppade med kardemumma och kanel.

Björnbärsplockning en härlig septemberdag ute på landet.

Elda värmande brasor i kakelungen.

Redo för höstigt mysrusk! 🙂

 

Sjätte juni. Den verkade så lång. Då. Tiden. Nu har den sprungit flera dagar in i augusti. Jag greppar hårt de härliga dagar av ljus och sol och värme som ännu är. Så länge de vill stanna ...

Lite sommar i bild tills jag slår mig till ro på min soltrappa efter sköna veckor på annan plats.
 Mina badande barfotafötter.

Blomstrande s(tr)andkonst.

En av mina fina små stenar i sällskap med snäckskal i den ljuvligaste sand från Bretagne.

Solvarma persikor mot bodväggen.

Bevingat besök i örtagården.

Blommande vägren.

Blå jungfru bak kalkstenskonst.

Silande ljusljus i lummig sommargrönska.

Svenska sommarens himmel och hav i lätt soldis.

Sommaren är i högform. Vi har sommarledigt och sommarjobbar lite huller om oreda. Och vi campar hela familjen under samma tak sedan tre veckor tillbaka. Mysigt. Jag vill ta vara på varje sekund, men det lyckas jag förstås inte med. Jag tänker att det kanske inte är så många fler somrar som vi alla fem bor hemma. Om det nu är någon. Och vad som nu är hemma. För äldst är hemma till största del på Campus och kanske kommer det att bli motsvarande för mellan inom kort. Yngst blir hemma ett tag. Härligt är det så länge det varar och många sköna stunder blir det.

Vi är redo för midsommar. Precis som jordgubbarna. Och vår krocketsäsong har tagit fart. Jag vann minsann dagens omgång. Det lär bli ett nytt "familjeslag" till kvällen. Först ska jag på marknad. Tänkte jag skulle komma hem med en ny mangelkorg. Sådant brukar man finna på marknader, om man letar upp hantverken bland allsköns andra "nödvändigheter".
Revanschomgång till kvällen alltså ...

Trevlig midsommar! Njut vår vackra sommar.

Varför ska våren bråka när persikoträdet blommar? Jag vill ha mer än de två ynka grader morgontemperaturen bjuder. En nerkyld och stelbent humla är förödande för fruktträdens promiskuösa liv. Den vill inte ens titta ut ur boet. Det är förvånansvärt tyst i den blommande kronan, som bara står där och väntar på humlor och bin. Jag väntar också. Men jag blir så otålig att penseln åker fram. Konstgjord befruktning.
Olivträden som flyttades ut för ett par veckor sedan knäar denna morgon. Nedtyngda av tung, blöt snö. Vem hade kunnat ana? April snuvar oss.
Men "denna morgon" var tidigare i veckan. I dag är det fredag och solen armbågar sig fram mellan molnen. Heja solen! Persikan har humlebesök och olivträden står resliga.
Härliga fredag!