Ett otympligt gammalt arvegods

I matrummet står ett otympligt gammalt arvegods. En gång flitigt använt, även efter att det kom i min ägo. Sedan var det många år som jag undrade över nyttan med det, eftersom det stod där helt oanvänt och bara tog plats. Massor av plats. Inte är det flyttbart heller. Åtminstone inte sådär i en handvändning. Jag vågar inte tänka på den dagen det ska bäras ut härifrån. Att vi överhuvudtaget fick hit det! Och tänk alla gånger som vi faktiskt har flyttat det. Hur mormor och morfar en gång fick upp det på sin ovanvåning, för den långa, smala trappen med en nittiograders gir, det framstår som helt obegripligt. Jag minns med fasa den dagen då jag var med om att få ner det därifrån. Men allt går.
Massor av minnen följde med "klenoden" ner för trappen den där gången. Minnen av hur min morfar brukade luta sig tillbaka i en av fåtöljerna och tända sin pipa. Hur han satt där och puffade efter att vi ätit färdigt lunchen som mormor hade lagat. Lunchen kring det gamla ekbordet i matrummet, som även hyste morfars fåtölj och det otympliga klaviaturet. Jag ville gärna spela, fast jag då inte alls kunde, och morfar, som ville ha en vilostund med sin pipa efter lunchen, han bad mig om pausmusik. Vad det nu var? Jag klinkade på. Och morfar, han skrattade. Min morfar som var, och är, lite kung för mig.
Så är det minnen av jular. När min moster satte sig tillrätta vid tangenterna och det bildades en kör kring henne. De mest välsjungande i den kören, eller snarare de mest entusiastiska, var min pappa och min morbror. "Åh", sa mormor, som sjungit i kör det mesta av sitt liv, "det är något speciellt med manskörer", och så nästan himlade hon med ögonen. Intill pianot läste hon sedan, eller någon annan som hon bad läsa, julevangeliet, för det var något som var viktigt för henne att ha med. Att samlas i skaran kring julsångerna, det var en sak, men sedan lämnade jag och mina kusiner ganska raskt. Julevangeliet tedde sig väl långtråkigt, men finns nu med bland fina minnen.

Den lilla högst lokala (de flesta från kringliggande hus faktiskt) damkören (uttrycket får mig att småle) som jag är med i, har fastnat i vårsångerna. Jag har blivit tilldelad tredje stämman i just "Vårsång". Inte för att jag vill mena att det på något vis låter lika häftigt, i alla fall inte min tredje stämma solo, så får det mig att tänka på när Lunds studentsångare sjunger in våren på universitetstrappan. Min absoluta favorit i det sammanhanget är "Mellan hägg och syren". Fast nu är det inte jag som väljer bland utbudet för våra sångövningar. "Vårsång" duger gott. Grejen är att sjunga tillsammans. Jättekul och så välgörande.
Jag tragglar min tredje stämma. Vill gärna vara lite förberedd och ha hyfsad koll på hur tonerna ska tas. Även om det "otympliga gamla arvegodset" skulle behöva en omgång av någon som är bra på att få det att låta som det ska, så är det en verklig tillgång när jag är alldeles allena med altstämman. Det hjälper mig att hitta de flesta toner.
Förresten går det inte längre att helt få pianot stämt. Det är en efterklang i det, som förvisso kan låta vacker, men som beror på att det är gammalt och nött. Det är numer stämt, så gott det går, en halvton lägre. Och en av tangenterna har en efterklang som aldrig tycks ebba ut. Det är bara till att hoppas att just den inte behövs.

Det bästa, och det är då man verkligen känner att det är bra, är att det här gamla arvegodset har fått våra barn att bli nyfikna på musik. Att det sedan är mellan som har familjens flest musikaliska gener är en annan femma. Numer är det han som ibland får lust att låta pianot ta ton. Självlärd. När han någon gång sätter sig med guran, det instrument han verkligen behärskar, bredvid pianot och kompisen sätter sig på pallen framför, då mår man riktigt bra. Örongodis som ger själen sitt.  "Som gjort för ragtime", säger kompisen och låter fingrarna flinkt fara över tangenterna, lyckligt ovetandes om att det gamla stränginstrumentet inte längre kan låta som i sina glansdagar. Vilken tur.
DSC_5914

2 thoughts on “Ett otympligt gammalt arvegods

  1. Vilken underbar berättelse med mycket nostalgi. En möbel eller vad det än gäller blir så mycket mer värd när man känner till lite mer om den eller har egna personliga minnen förknippade. Kram

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Tack Gunnel, vad kul att du känner så. Vi har så mycket gamla ärvda möbler att våra barn ibland säger att hela vårt hem kunde vara med i antikrundan. De har sannolikt inte kläm på vad som betraktas som kvalitativa antika grejer. :) Men jag har alltid tyckt det varit kul med gamla saker, så här hemma omges vi verkligen av många minnen från när vi var små. De flesta prylarna är tack och lov mer mobila än pianot.
      Kram!

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sex − 1 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>