Ett norskt-svenskt-belgiskt äventyr

DSC_5903Lysefjorden och fjällformationen Kjerag.

Möten. De kan vara de mest hisnande upplevelser. Av olika slag. Vackra, förskräckliga, roliga, bildande, tråkiga, underbara ... jag vet inte allt.
Separationer kan vara ledsamma, förlösande. Det mesta som kommer till mig i stunden är att de ibland är bitterljuva. Jag önskar att jag kunde sätta annat ord på just den känslan, men jag kommer inte på något bättre. Jag mötte Norge. Jag var så mycket mitt i det, utan att vara där. Jag har också hunnit lämna. Men är ändå, på något vis, kvar. Som en hund som, inte kopplad, men ändå troget följer med. Tanken på möten jag har gjort. Möten som har berört mig, påverkat mig. Som jag sannolikt inte kommer att göra igen. Inte desamma. Hur bitterljuvt sådant kan kännas. Hur lätt jag har att förlika mig med den känslan, allt den tillför mig. Det kan verkligen vara något alldeles speciellt med att acceptera "där och då". Det finns på något vis ändå alltid med mig. Både mycket och ofta. Å´ vad vet man förresten? Tanken gäckar ...

Jag har varit en gång i Norge. Vi åkte dit en nyårshelg hela familjen för att fira in det nya året tillsammans med den norska familj som var en av alla de vi blev bekanta med, och i det här fallet nära vänner med, under våra två år i Belgien.
Belgien. Kanske kan tyckas vara en märklig plats att bli så infiltrerad i norskt leverne som vi blev där. Starten på äventyret, för mig känns det fortfarande som ett sådant, var när J ringde mig på jobbet en förmiddag och frågade hur jag ställde mig till att bo i detta land ett par år. Belgien?! Detta Europas eget lilla centrum kändes då väldigt anonymt och hade definitivt inte den dragningskraft som man tänker sig ska uppstå vid frågan om att flytta utomlands. Men det var en möjlighet som uppkom genom jobb. Inte så glammig som jag gärna hade önskat, men kanske ändå, mycket möjligt, ones in a lifetime. Klart vi var på.

Så en midsommarhelg styrde ett fullastat ekipage nosen mot lilla Soignies, söder om Bryssel. Vi hann inte mer än fram till hotellet där vi skulle bo ett par veckor, tills vårt hus var redo för oss, innan vi blev inviterade till en trädgårdsfest tillsammans med flera norska familjer. Den lilla norska kolonin hade blivit förvarnade att det skulle dyka upp en svensk familj under dagen. Visst var vi lite sega efter lång körning, men vi hade inte mage att tacka nej. När vi kom tillbaka till hotellet den kvällen hade äldst börjat klinga på norsk när han pratade. Och mer blev det efterhand som barnen lekte allt oftare med norska kompisar. När höstterminen startade gick de två äldsta förmiddagarna på norsk skola och eftermiddagarna på brittisk och yngst gick på internationellt dagis. Ett par månader in på terminen kom äldst hem får skolan en dag, där han då gick i småtrimnet (lågstadiet) och sa: "Vet du mamma, alla barnen i skolan pratar norska, så jag har också börjat göra det. Fast jag begriper inte vad jag säger."

Vår norska tog sig. Det knepigaste var nog att få till det under sångövningarna med Kor Art´i, en norsk kör som vi svenskar var välkomna att delta i. Speciellt de där "stjernerne" var kluriga, jag ville hela tiden sjunga "stjärnor". Men i kören fanns jag med på självaste julafton, när hela vårt lilla norsk-svenska sällskap samlades i Chapel Centre. Minnet av känslan och bilden av alla som samlades för att lyssna är fortfarande påtaglig. Det är märkligt vilken betydelse sådant får när man befinner sig en liten bit hemifrån. Och jag hade minsann kläm på "stjernerne" i "En stjerne skinner i natt".

Det blev fyra terminer för barnen i skolan och i barnehagen som vi kom att kalla den, dagis alltså.  Lika många för mig med kor Art´i. De norska sångerna satt till slut som en smäck. Flera resor med jobbet för J och oftast följde vi med hela familjen.
När man bor i trakterna kring Bryssel är det ungefär tjugo mil till roliga och trevliga besök så som Paris, Amsterdam och Luxemburg och det blev några turer. Lite spännande tyckte vi det var att åka tunneln mellan Calais och Dover när vi skulle till London. Mest kom vi nog ändå att tycka att Belgien kanske av många inte ges en rättvis bild, oss inkluderat innan vi visste bättre. Många guldställen fann vi under bilturerna inom landets gränser. Men visst, vi tog oss också igenom de platser där vi vevade upp rutorna, låste dörrarna och körde snabbt. Det är ett litet och på sitt sätt märkligt land, men det har gett oss fantastiskt mycket att bättre få lära känna det.

Bekantskapen med alla norska familjer fick mig att gärna vilja vara mer flink med handarbete. Rackans vad det gick undan med all stickning och sömnad när de var i farten. Ett kulturarv som verkar vara bättre tillvarataget bland norrmännen än hos oss svenskar. Som jag önskade att jag kunde sticka sådana där härliga raggsockor (det gör jag förresten fortfarande). Det fick till följd att vi alla fem hade med oss var sitt par när det var dags att flytta hem, som en av våra bästa vänner hade stickat  till oss. De värmer gott, i dubbel bemärkelse.
Med mig har jag också den enorma energi och entusiasm som fanns bland lärarkåren på skolorna. En av dem var en hejare på allt som rörde det konstnärliga. Norska skolans alla elever fick vid två tillfällen vara med om att sätta upp och framföra väl arbetade teaterföreställningar på stora scenen. Första året var det "Peer Gynt" och året därefter "En midsommarnattsdröm". Det var stort.
Så kan jag med förskräckelse minnas när jag blev varse att den belgiska dagisfröken ensam skulle åka med yngst och hela femårsgruppen på dagsutflykt till Disneyland utanför Paris. Jag skrattar samtidigt åt hur vi skandinaviska föräldrar bänkade oss i bussen den dagen turen gick, ungefär på samma sätt som trädkramare håller stadigt kring stammen när det är fara å färde för den vegetationen. Vi bestämde oss prompt för att följa med.
Tänket var ibland lite annorlunda.

Som för att inte glömma har vi av våra norska vänner, de vi hälsade på den där nyårshelgen, fått  en bok som visar mycket av allt det vackra Norge har ett erbjuda. Mest tänker jag på vidunderlig utsikt, som på fotot ovan. Taget ur boken, så det är inte jag om nu någon skulle tro det.
Jag vänder några blad i boken, så tillbaka igen. Varje gång kommer jag fram till att det nog är Bergen jag helst skulle vilja besöka. Om det nu inte ännu en gång blir Lillehammer förstås, med den uppbyggda OS-byn, där vi under nyårsbesöket stod och tittade nerför branten där backhoppningen gick av stapeln under vinter-OS -94. Hur kan någon frivilligt ge sig ner för en sådan?! Ville man så kunde man prova att åka bob. För en rejäl slant. Den hivade vi inte upp. Då.

Kontakten med våra norska vänner är nu mer sporadisk, det går längre mellan gångerna vi hörs, såsom det lätt blir när allt i livet ser annorlunda ut än då det begav sig. Men igår sändes  en hälsning till Lillehammer, "Gratulerar med Dagen", precis så som det har gjorts alla år sedan vi flyttade hem. Och en hälsning kom lika traditionsenligt tillbaka. Så hoppas jag att det förblir.
På något sätt är det som om vi komprimerat två år av vårt liv, lyft in det i ett annat sammanhang  och så tillbaka igen, med så många möten, upplevelser och erfarenheter nerpackade i ett bagage, som på någots sätt tycks svälla över, men ändå inte riktigt går att packa upp.

Här kommer något som gör mig glad, som ännu en gång ger köksgolvet en extra dimension. :)

En liten jakt uppstod här hemma på någon annan bok som anknyter till Norge. Det fick mig att ta ett djupdyk i nostalgikartongerna nere i källaren. De som man gärna vill tro ska packas upp på nytt någon dag framöver. Fast det kan gott få dröja ett tag. Jag var helt övertygad om att jag skulle hitta Alf Prøysens Teskedsgumma där, men ack så jag bedrog mig. Så jag begav mig istället till bokhandeln, lika övertygad om att denna pyttelilla gumma istället skulle finnas där. Om hon nu gjorde det kunde i alla fall inte jag se henne. Men Jo Nesbø tog ogenerat desto mer plats.
IMG_0696
För mig är det som följer här under väldigt mycket Norge. Jag kan inte utrycka vad alla minnen gör med mig. Något väldigt bra är det i alla fall. Tack till dig Bosse, som fick mig att plocka fram och "känna" på dem!

DSC_5895 DSC_5897 DSC_5904 DSC_5900 DSC_5909Sittande längst till vänster och höger bland alla små "norwegian trolls" är äldst och mellan, vid deras medverkan i Norska skolans uppsättning av Peer Gynt ... DSC_5925... och här syns hela skolans elever som utgör ensemblen i denna föreställning, framförd på Entertainment Centre, SHAPE Community, 31 januari 2003.

6 thoughts on “Ett norskt-svenskt-belgiskt äventyr

  1. Vad skönt att de där minnena gör något bra med dig. Vilket inte är svårt att förstå efter den fylliga och mycket läsbara text.en Vilka äventyr ni var med om under de två åren. Minnen som alltid kommer att finnas kvar och binder ihop er i familjen. Synd att kontakten med de norska vännerna klingat av, men följer tidens tand.
    Barnehagen var ett bra ord. Likaså går jag igång på ordet bitterljuva och din mening ”Jag har också lätt för att förlika mig med den känslan”. Orsaken är antagligen att det träffar mitt hjärta och personlighet mitt i prick.
    Det var dejligt när duon vann 1985. En låt som inte går att tröttna på. Sverige fick vara med på ett rätt stort hörn.
    Kram Bosse

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Tack Bosse! Jo, det är goa minnen att plocka fram ibland. Jag blir glad att du tycker texten lyfter fram dem.
      Akkurat – visst har man fått med sig ett och annat lite roligt från den norska vokabulären.
      Glad blir jag också över att vara i gott sällskap, vad gäller att finna sig tillrätta med den bitterljuva känsla som ibland kommer över en.
      Kram till dig

      Svar
  2. Tusen tack för härlig och givande läsning! Väldigt roligt att få ta del av dina minnnen och refarenheter från Beligen och smatidigt ett stort stycke Norge.
    Härliga bilder och de vcker många minnen även hos mig, halvnorska som jag är och uppvuxen delvis i Norge.
    Och vem minns inte ”Bobbysocks”…
    Stor kram och av extra glädje från mig.

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Tack själv fina du, du får mig att känna att jag träffat Norge, kanske inte mitt i prick, men ändå hyfsat träffsäkert för att vara svensk. :)
      Kram och detsamma önskar jag dig.

      Svar
  3. Underbart inlägg. Bergen är vackert, men REGNIGT! Jag har arbetat inom bemanningsbranschen ganska mycket under 4-5 år och är mest förälskad i Kristiansund på västkusten. En liten by, men så mysig. Tar man sedan vägsträckan ned till Ålesund, ja då har man sett mycket vackert enligt mig. Många platser har jag varit på, alltifrån Kirkenes i norr till Vanse på sydkusten, men långt ifrån allt har jag sett.

    Tack för ett underbart inlägg!

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Tack!
      Ja, jag har förstått att en hel del regn faller i Bergen, men nu fick jag mig lite annat till livs som kan vara ett alternativ, tack för det. Vad gäller Norge har jag kvar att se det mesta, i princip allt, och det kan vara en fin sak tycker jag att ha kvar något sådant.

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


7 − ett =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>