Trädet

Gammal skåpmat kan vara lurigt. Somligt är överraskande bra, annat är som hej-kom-och-hjälp-mig, ytterligare annat i så dåligt skick att man måste springa därifrån. Men det kan också hända att man måste kolla lite mer ordentligt, därför att man faktiskt inte vet.

Jag kommer att tänka på gammal skåpmat när jag ser träden som nu så smått börjar klä sig i nya färger. Det där lilla skrivargänget som höll ihop under en tid, som utbytte kortare texter med varandra och som jag var en del av. Denna lilla skrivarverkstad var ett fantastiskt forum att vara med i, det gjorde något bra med mig.

Vid ett tillfälle utmanades vi att försöka "frigöra kreativitet och bejaka skrivandet" - skriva om ett träd som symboliserade oss själva och använda "du-form". Det var där tanken landade under promenaden här om dagen, när jag såg färgskiftningarna runt om i trädkronorna.
Värt att veta är att detta skrevs när våren precis stod för dörren. Det finns en tillhörande del som handlar om en fågel. Kanske tar jag fram den ur skåpet en annan gång ...

 

Jag ser minsann hur du står där och försöker se reslig ut – gärna vill göra dig lång och smal. Hur du försöker se välfriserad ut i kronan, men hur det mest blir ett stort vindrufs.

För all del. Omfånget har väl inte ändrats nämnvärt under de decennier som gått sedan du började knoppa, men barken är ju ändå inte lika spänstig längre. Bara så att du inte får för dig att tro något annat. Den ser allt lite slapp och rufflig ut på sina ställen. Å´ åldersringarna har blivit några fler och betydligt synligare.

Men jag måste ändå tillstå att du verkar nöjd. Jag ser dig bland de andra för du har ju valt en plats lite för dig själv där du lätt blir synlig. Samtidigt har du valt att växa upp lite i skydd av skogens trädgrupperingar, för att inte stå helt oskyddad när höststormarna tar tag och viner i kronorna.

Valt och valt förresten! Du fick väl så snällt säga ja å´ amen till den plats där du damp ner som litet frö. Några rotskott har du också spridit omkring dig som du malligt visar upp.
Lite vildvuxen här och där, precis som om du söker ett visst mått av äventyr. Men jag ser nog att du inte helt vågar släppa loss. Ditt grenverk avslöjar dig. Lite vild och galen på ytan men med ett djupt rotsystem.

Du slår ut om våren, det är så sant. Fast höstfärgerna klär dig bra. Det är så tydligt att våren och hösten är din renässanstid – det är då det händer mest.

Det råder inga betänkligheter kring att du är nöjd med den plats du intagit. Din tillväxt har skett utan anmärkning.
Din jämlike står där nära dig. Något resligare än du och något större i omfång. Spänsten på barken tycks vara densamma hos er båda, fast bladverket i kronan verkar ha tunnats ut mer.

Du gör dig bra där du står. Lite sumpigt blir det ju stundom kring rötterna, men inte fäller det dig. Färglös och kal – ja, mer har du inte att bjuda på under vintertid. Fast det är klart, slår rimfrosten till så ter sig ditt grenverk i helt annan dager.

Men nu stundar snart din blomstring! Å´ jag ser hur du försöker få spänst i barken i ett tappert försök att göra vårskruden rättvisa.
img_0308

4 thoughts on “Trädet

    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Tack! Det är alltid med lite blandade känslor man tar fram ”gammalt”.
      Kram tillbaka till dig.

      Svar
  1. Tack för att du delade detta! Så fint! Många funderinga blev det hos mig.
    Jag läste ett par rader i taget, blundade och såg det hela framför mig. Gjorde så med hela texten och när jag kommit till slutet läste jag en gång till och då med ögonen öppna och visualiserade det träd som var du.
    Stor kram du fina bloggvän.

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Tack, snälla du!
      Ja, att se sig som ett träd kan allt ge lite huvudbry. :)
      Varm kram till dig.

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio − = 7

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>