... av april? Ja, så här långt har det varit en oredig blandning. Det började redan den första med att mellan tyckte det satt fint att ta säsongens första dopp. Orädd dök han i och simmade lugnt till badstegen. Klev upp på piren och hoppade i makligt tempo, i den den kalla vinden, åter ner i torra kläder. Uppfriskande enligt honom. Hm ... ?! Men; inte lätt att motsätta sig när man enbart står som feg betraktare.

När jag två dagar senare, i sällskap med nämnda "blötdjur", tog en promenad i skogsområdet intill där vi bor, gick vi genom de första vitsippemarkerna ...

... när en snögubbe plötsligt kantade stigen!

Lägger jag sedan tre dagar till det möttes vi så äntligen av behaglig vårvärme på den lilla dagliga turen. Hur härligt kändes inte det! Men ack som jag bedrog mig när jag trodde att våren landat.
Jag hamnar tio dagar längre fram i tiden när vi trotsar snöoväder och nästan ångrar att vi bytt vinterdäck till sommarvarianten. Under usla förhållanden tar vi oss flera mil västerut. Girar lite söder efter ett tag, och där möter vi till stor glädje grönska och uppsprickande himmel. Ett leende hamnar minsann på läpparna.

Nu, med en vecka kvar av april hör jag en suck från J när han tar en titt på sättpotatisen, sprängfulla av groddar. Men de delar inte J:s uppfattning att det är rättan tid att sättas i jorden.
Dahlian drar i väg där den tillsammans med mängder av andra krukor tar alldeles för mycket plats i vårt inglasade lilla rum, där vi försöker förhålla oss tålmodigt till att knappt komma fram till möblemanget. Den del av terassen som är tänkt ska ge plats för dem alla att "boa in sig" i "utet" gapar tom.
Moloken stod jag och tittade ut på snöovädret som stannade till hos oss en stund i går igen.
Hallå, våren! Var är du?!
Men någonstans här emellan tog vi en rask promenad i det kylslagna. Och vad fann vi? Om inte de allra tappraste av påskliljor i den ljuvliga narcisslunden. Tackar ödmjukast för detta sagolika.