Tidig lördag förmiddag, när vi precis har dukat in frukosten och satt oss ner igen kring köksbordet för att lösa melodikrysset, hör vi ytterdörren öppnas. Det är mellan som tittar hem om en kortis i helgen. Det är så mysigt att få rå om. Han slår sig ner vid oss och givetvis fixar vi fram lite frukost på nytt. Och kanelbullar. Förstås också en kanna nybryggt kaffe. Och så hans verkliga favorit, "karla-kakor".
Så vaknar yngst. Vi hör hur han hårt sätter fötterna i golvet och kliver ner för trappan. Han överraskas inte nämnvärt av att mellan sitter kring bordet tillsammans med oss. Allt är liksom som vanligt. "Tysta" hyschar vi, du och jag, för att höra nästa fråga i krysset innan musiken drar igång. Men mellan och yngst tystnar nästan med automatik när frågorna ställs, just därför att "allt är som vanligt". Precis som äldst också skulle gjort om han varit med. "Den här kan jag", säger plötsligt mellan glatt. "Jag säger ju det", replikerar jag, "att detta är familjelördag."

Det blir söndagkväll för fort. Vi följer mellan till tåget, kramar om honom och vinkar när det börjar ta fart. Det känns som om jag inte riktigt hunnit med. "Jag tycker det känns lite jobbigt att han åker", säger jag till dig. "Jag tycker det känns kul att han kom", svarar du. "Pappa", säger yngst, "lova att du finns nära mamma när jag flyttar hemifrån, så någon är där för alla hennes kramar".