... strandflundra kittlar under foten. Jag blir full i skratt när jag ser hur den tar sig loss och snabbt pilar vidare för att skunka ner i sanden en liten bit bort. Jag vänder mig mot hagen för att kolla vad som prasslar. Det är hästarna som står där, mitt i den högvuxna vassen, och nyfiket iakttar mig. Jag anar att de väntar på att jag ska komma upp ur vattnet för en ny liten kroppsvisitering som de hoppas ska ge fler morötter. Det är ljummet, hästarna får vänta. Till och med jag stannar kvar en liten stund extra, tar några fler simtag, när jag väl doppat mig.

Ljumma kaprifoldoftande julikvällar har gått över i fuktiga och allt tidigare augustiskymning. Jag börjar lite grann att runda av. Fast bara lite grann. Dagen har bjudit på sol och värme och godaste glassen på den trevliga mjölkgården en bit här ifrån. Mjölkgården med sommarens alla smaskiga glassar, ljuvliga möten med sötaste kalvarna, godaste mjölken och det alltid lika fina bemötandet från mjölkbonden Per. Bonden med det stora hjärtat och öppna famnen, dit det alltid är mysigt och välgörande att ta en liten tur. Man får ha koll bara, på deras öppettider.

Det tidigaste morgonmålet tas allt som oftast på vår nya frukostbrygga. Inte en brygga över havet, mer en brygga över nejderna. Lite på en höjd så där, med utsikt över hagen och vattnet som glittrar där bakom. Dit får boken, den jag just då läser, följa med en stund. Det gör ofta att jag blir kvar lite för länge. De senast utlästa har varit ett par ganska råa kriminalare. Mådde nästan lite dåligt, det var hög tid för byte av genre. Nu är jag som uppslukad i Jenny Colgans härliga värld på den fiktiva skotska ön Mure. Någon av karaktärerna som kommer dit för första gången utbrister: "Det är som detox bara att gå omkring här". Jag försöker tänka lite så när jag hämtar tidningen ljumma sommarmorgnar, kossorna tittar på mig och solen lyser över havet. Det gäller att finna det stora i det lilla.

Dagen efter doppet tar jag, liksom nästan var dag denna sommar, knäckebröd och morot med mig till hästarna i hagen. Inte för att bada denna gång, utan bara för att det är så himla mysigt när de kommer lunkande mot mig, nosar igenom händer och fickor i hopp om att få något de tycker är gott. Men då ser jag att deras vattenho ligger tömd uppochner och de är inte längre kvar i hagen. Det var denna sommar.

Men nej, inte är den över än inte, sommaren. Jag börjar bara förbereda mig. Lite smått.

... i hatten. Ja, jisses vad vi håller i den. Soliga blåsdagar. Tvätt på tork. En strandremsa där vågorna är beskedliga gäckar till bad. Men det stannar vid ett litet tådopp, vattnet är ännu isande kallt. Hästarna nosar oss i nacken, väntar sig att vi har med något gott. Det har vi. "Hästknäckebröd" och "hästmorötter" finns alltid redo för turen ner till stranden. Stranden i hagen som vi delar, hästarna och vi. Det är så himla mysigt på landet.

Jag strosar runt i sommaren och försöker vara vaksam för att få med mig det jag vill stoppa ner i en liten ask. Mandelblommorna som kommer och går , tofsviporna som har svingat färdigt skyn och nu ligger på vak för de luriga som vill åt deras små ungar, nykläckta kalvar som kesar i hagen, smaken av jordgubbar, glädjen i att skörda vår egna potatis och just nu rosorna som börjar prunka. Lite av allt som man vll ha med i minnesasken.

Jag har kvar stunden i hängmattan. Repändarna brast efter en vinter ute, så den är ännu inte på plats. Men än är det tid, länge än ...

Det är mysigt här på soltrappan och skönt att slå sig ner en stund. Fast jag har ändå inte riktigt ro. Tittar ut över "ägorna" och känner att de behöver mig. Odlingsbädden ropar högt efter nån som kommer och lägger en hand vid den. Min hand, anar jag. Stenläggningen runt rabatten står på tur. Först måste jag fylla stora kannor och ge en slurk vatten till alla behövande. Ja, det finns att göra. Härligt. Så stunden på soltrappan ... det får helt enkelt vara så för nu.

... ljumma, soliga oktoberdagar märkte jag tydligt i helgen hur hösten nu har slagit sig till ro. Det sena eftermiddagsdiset drog in över maden och ekhagen där bortom hade iklätt sig höststassen. Vi har sista sittningen på terassen innan möblerna ska bäras in och få tak över huvudet för vintern. Sträcker ut våra lekamen efter dagens arbete. Vi har höstat. Du har grävt trädgårdslandet och jag har tömt krukor och plockat in andra som ska tillbaka ut när våren hittar hit på nytt. Så har vi fällt de stora cypresserna. Du har sågat och jag har dragit som en oxe för att få dem att falla åt rätt håll. Det känns i kroppen. Nu sitter vi här, med var sitt glas vin faktiskt. Fortfarande abetsklädda, med jordiga händer, tycker vi att vi har gjort oss förtjänta av ett par njutbara droppar innan vi hoppar in i duschen och sedan fixar kvällens middag. Fint att känna sig nöjd med ett hyggligt dagsverke som gjort skillnad. Vi lyfter, tar med glasen och rundar husknuten för att titta på utsikten. Plötsligt har vyn vidgats med vad vi tycker är vidunderligt, där cypresserna, som nu äntligen blivit fällda, tidigare stod. Vi läppjar på vinet, rätar på ryggarna och njuter utsikten. Vi är säkert en dråplig syn där vi står, arbetsklädda, jordiga, med små fjäderlika barr i rufsigt hår, var sitt glas rött i handen och med ett nästan löjligt nöjt leende på läpparna. Livet på en pinne. Det är fint med dagar då man får rå om sin tid.

Grävjobbet gav bonusskörd som får bli del i kvällens matlagning. Stunden i köket, efter en avklarad varm ( och lite för lång ) dusch blir som pricken över i. Man dukar och ser fram emot kvällens smaker. Magen är redo för ett rejält mål. Jag märker det när jag hör hur den börjar "snacka" med mig.
En liten hjärtformad potät får bli ett kvällsmess med hälsning till de tre fina som man ibland kan önska vore här och delade stunden med oss. Men de är där de hör hemma. Där har de det bra och trivs. Fint så.
Så i kväll är det Du och jag. Jag "smakar" på det: Du och jag ... 😊