Årstider

•

Kanske är det lite sent, samtidigt som det känns väl tidigt. Jorden på vår lilla odlingslott utsätts obarmhärtigt för spade och grep, medan solen värmer ryggtavlan. Ringblommor, krasse och gurkört, som fortsatt blommar, faller offer för redskapens framfart. I mitten av november. Vanligtvis brukar landet vara grävt och jorden förberedd för en kommande vår en månad tidigare. Fast detta år står graderna förvånansvärt ljumma på termometern, när köket, under tidiga, mörka morgnar, samlar oss till frukost. Örtagården svarar med blomning och verkar vägra att ge sig. Det känns som ett övergrepp när grepen drar upp den ena blomman efter den andra. När jag låter rista jorden och blotta skyddslösa rötter. Men detta till trots - det är en fin dag för trädgårdsbestyr.
Ett gäng med små potatisar som sprätter upp avslöjar den odlingsentusiasm som ofta inleder säsongen, men också att vi inte är fullt så ihärdiga som önskat när vi väl når skördetid. En paus som inte alls harmonierar med de få timmar solen står som högst, bekänner mitt jag som drömmare. Grannens fullvuxna hassel, precis intill tomtgränsen, har i år igen ynglat av sig bland våra salladsblad och inte så välmående rödbetor. Det blir en lång lunch ute, på träbryggan intill köket och kaffe på det, medan jag funderar på om jag ska föda upp ännu en hassel i kruka och medan solen mister höjd.

DSC_3833 DSC_3836 DSC_3845

DSC_3843

•

Det är som om sommaren vill börja om på nytt. Jag tittar ner i rabarberblad och ser hur de börja skjuta nya skott. Det är frestande att täcka dem med en stor hink för att se om de vill bjuda på fler vårlika, späda stjälkar. Men det känns lite väl avigt så här när vi närmar oss november, så jag avstår. Fast tydligen, enligt lokalradions väderprognos, bor jag i ett stråk längs med havet i södra Sverige som ännu inte, meteorologiskt sett, har fått höst. Den har ändå tydligt satt ner foten. Kilat in den ordentligt utan att vi kan mota bort den. Tur det. Jag tycker om den.
Vätan tränger genom  jeansen där jag ligger på knä i den gröna mattan. Lökar, spade och benmjöl på plats. Jordiga knä och fingrar hör till och det får jag på köpet. Förhoppningen är att bäddarna i gröna rummet ska få fler blommor till våren. Men det får bli lite som det vill. Jag gräver små gropar lite varstans, mellan åldrade perenner som hävdar sin plats lika orubbligt som hösten. Det blir alldeles tillräckligt bra. Vår trädgård följer ju temat "röra" och jag ser en viss charm med det.

DSC_3792

DSC_3784

 

•

Idag var första morgonen som jag kände att det bet i kinderna under den tidiga cykelturen. Hösten har annars varit så ljum att jag knappt släppt taget om sommaren. Men backarna jag trampade uppför, de där berget en gång sprängdes för att bygga väg, avslöjar att oktober månad nu är inne på sin andra halva. Där bildar vildvin höstväggar som lyser rött i morgonsolen.
Väl hemma igen, när jag går genom grinden, är sommaren för en liten stund tillbaka. Det är doften från strandkrasse som får mig att minnas långa sommarlov och strandliv. Jag hörde någon annan säga att den luktar honung. Jag sticker näsan i och tänker att jo, kanske gör den det. Men då får jag också gå tillbaka till de där tidiga åren, när man tog fram burken och lyfte på locket till den hårda, kylskåpskalla honungen. Den som pappa ville att jag skulle dricka som varmt honungsvatten när jag var förkyld. Jag tyckte aldrig att det smakade gott, fast han var envis och jag drack. Och jag minns doften. Samma som grindstolpens strandkrasse.

IMG_0288

IMG_0312

•

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660

 

•

Månadsskifte. Trappan börjar ta ett nytt uttryck. Nya färger, annan känsla. Stegen är inte desamma som i somras. De verkar plötsligt oftare leda in än ut. Är kallare att sitta på. Bjuder inte längre på samma vis till fikainvit.  Men de är mysiga att ta sig upp för, för att komma vidare in i stugvärmen. Fortsatt inbjudande att sätta något på som fångar blicken på vägen in. Och en kopp varm choklad med skummig grädde kommer alldeles säkert att locka till en sittning, en solig höstdag i fina färger.

DSC_3657

 

•

Skogens guld och alla dess kompisar. Det lär vara fullt av dem. Visst är tanken på en korg full med svamp av alla de slag alldeles charmerande. Så vida de är av den ätliga sorten förstås. Och tillagade är de alldeles fantastiskt goda. En skogspromenad med näsan i marken, ivrigt sökande, kan i sig framstå som ett trevligt inslag en ledig dag. För dig och mig som tycker om att vistas ute. Vi tar gärna en både lång och rask promenad runt slingan i bokskogen, längs med vattnet. Vi tycker båda att det är härligt, att det rent av kan vara meditativt. Men vi hör dessvärre inte till det svampiga skogsfolket med korgen redo. I alla fall inte jag.
Hur det nu än är med den saken, så står det i dag en liten korg med skogens guld i köket. Det vore lockande att säga att jag plockat dem under en skogspromenad. Men jag är alldeles för ärlig. Kan knappt inte ens dra en vit lögn. Med handen på hjärtat: Jag fann delar av skogen när jag botaniserade i grönsaksdisken i mataffären. Kunde inte motstå. Så det finns hopp för alla som inte är sanna bär- och svampplockare. De finns att finna även för oss.

DSC_3604

 

•

Vilken september. Inte ens när det enligt mediernas vädergudar ska regna klarar solen av att hålla sig borta. Den tycks obönhörligen och triumferande tränga undan den gråa, tjocka massa som samlats på himlen. Den som skulle låta sitt blöta innehåll falla och göra detta till en dag att kura inomhus. Men när yngst och mellan kommer hem gör de det torra om fötterna och istället tar de solen med sig in. Strålar som slänger sig på golvet och tycks hindra dörren från att gå igen. Vi vill gärna låta dem få vila färdigt där under våra blickar tills de drar sig undan av sig själva. För nu gör de det i ganska rask takt. Drar sig undan. Morgonen är inte längre ljus när jag vaknar denna måndag. Det känns hårt att startskottet nu gått för att börja vardagsmorgnarna i mörker för en ansenlig tid framöver. Höstdagjämning. Så var vi åter på den sidan. Dags att fylla vedboden. Och bunkra upp stearinförrådet. Men för all del - stearin doftar gott och lyser riktigt mysigt när mörkret lurar utanför. Och vad finns det att göra? Jag bestämmer mig för att välja att tycka om.

DSC_3597

•

DSC_3586

En solig dag i september. Så långt fram på säsongen att jag lätt får för mig att det gröna rummet enkom är till för att lapa de sista soltimmarna innan grårusket sätter in. Att det inte längre är så kul som det var i början av sommaren att gräva och plantera. Jag glömmer bort att vattna och en del av sommarens krukplantering hinner så långt i sin "vissna-ner-process" att de inte längre går att rädda.
Men idag blev jag varse: Ack så fel! Perfekt tid för trädgård i alla avseenden.  Vilket jag egentligen redan vet. Jag strosar runt och spanar. Rabatterna är ännu välbeställda på sådant som är en fröjd för både öga och näsa. Fyra rosbuskar som jag tänkt att "De ska jag plantera i morgon" i tre månader nu, ger mig så dåligt samvete att gummistövlarna åker på och spadarna fram. Kannor fylls med vatten och så börjar grävarbetet. Alla fyra kommer i jorden. Nöjd. Jag ser mig omkring och kommer fram till att det nysådda gräset ska avtäckas. Tar fram handsaxen och hyfsar till det som grott och hunnit växa till sig. Nysått gräs bör hanteras varsamt. Fyller i med nya frön där det fortsatt är glest. Vattnar. Fyller kannorna på nytt och så får äntligen alla krukor lite påfyllning för att orka lite till, innan frostnätterna tar vid.
Hm ... trädgårdslandet, tänker jag när jag ser mig om och rättar snabbt till ogräslandet när jag granskar det mer ingående. Jag drar upp lite av det jag finner minst klädsamt. En hel del. Men så får jag ögonen på något annat och snabbt är jag där och gör samma sak.
Dagens trädgårdsaktivitet blir som vanligt en ganska trevlig röra. Lite här och lite där. När solen börjar gömma sig bakom grannens taknock fyller jag rabarberfatet med vatten. Så kan någon som kanske inte är så stor fast sugen på att bada, eller behöver lite att dricka, göra det. Sedan tar jag kväll.
Det blir en sådan dag som går alldeles för fort. Men å andra sidan brukar det vara sådana dagar som jag har med mig länge.

DSC_3588

 

•

Ny månad. September. Den andas väldigt mycket nytt. September är väldigt mycket nytt för mig. Ja, mitt nya år börjar faktiskt nu. Det är i september jag känner att jag är tillbaka på banan igen. Efter en sommar som är som ett enda stort fyrverkeri. Mycket mer än det som är vid tolvslaget när december tar klivet in i januari. Sommar är som crème de la crème. Den maffiga avslutningen på något oerhört efterlängtat.
Fast sommar är förstås mer än en dans på rosor. Även om rosorna blommat flitigt denna sommar och friska vindar under soliga, varma dagar fått dem att virvla runt. Nej, enbart en dans är det inte ... det finns en del retliga taggar. Somliga gör ont. Men jag plockar små buketter och tar bort de taggar som gör mig mest illa. Jag kanske inte kommer åt alla, men det är bara på sommaren buketten finns att plocka.
Även om rosorna fortsatt blommar så är det ändå floxens tid att ha sin renässans. Jag formar händerna kring de vidlyftiga klasarna, sätter näsan intill och drar in. För denna sommar finns det, efter lååååång tid, äntligen plats för alla underbara dofter att tränga djupt in när jag sätter ner snoken i alla härligheter. Polyper som dragit sig tillbaka har gett livet en ny dimension. Jag njuter till fullo sensommarens alla dofter. Fast när floxen vilar i mina händer och jag borrar in näsan i dem, då går jag tiden lite i förväg och säger högt: "Det doftar höst, så jag tycker." För precis så pappa, vet jag att du skulle ha sagt.

DSC_3463

•

Humlorna har gett upp lavendeln. Inte ett insektssurr hörs från lavendelhäcken som nu ståtar mer som en vissen perenn än den blåspirande skönhet den var fram tills för några veckor sedan. Men rätt vad det är, när jag vänder blad i "En man som heter Ove", hör jag hur det knäpper från de överblommade axen och jag bäddas in i en intensiv doft som påminner om när jag var liten. När man öppnade garderober, drog ut byrålådor och fann små påsar med korsstygnsbroderi, fyllda med torkad lavendel. När jag tittar upp sitter ett helt gäng med små gråsparv- och pilfinksungar och knaprar blomfrön. De får det att dofta som när vi var mitt i semestern och sommaren var som allra varmast. Nu får höststormsliknande vindar alla sommarens kvarvarande dofter att spridas långt och mig att dra filten tätare om mig där jag sitter försjunken i de sista kapitlen om Ove.
Jag har pallat upp ett par krukor mot husväggen, i lä för den värsta blåsen. Vi ska ha "växtbytardag" idag. Hjälpa varandra med lite nytt som vi hoppas ska bli ett spännande inslag i våra gröna rum under nästkommande säsong. Ett rotskott från en gammal ros som denna dag blir döpt till Gillberga, därför att det är därifrån den en gång kom efter att ha vandrat från trädgård till trådgård och vi inte vet vad den egentligen heter, tappar sin stolthet för en stund när jag gräver upp den och ger den en tillfällig plats i en kruka där den förmodligen inte tycker om att trängas. Men jag vet vem jag ska ge den till och jag vet att där kommer den att få det bra. Så jag vågar tro på endast en tillfällig svacka. Kanske som med sommaren, tänker jag, när vindarna brallar i så krukor far omkull och stolsdynor far iväg. Kanske har sommaren bara en tillfällig svacka. Kanske kommer det flera dagar med sol och värme, när havet ligger stilla och ger lust till att bada. Det är ju ännu några dagar kvar i augusti. Och så har vi hela september ... Men gamla Gillberga ... på henne får vi tålmodigt vänta med sin doft och blomprakt till nästa sommar.

DSC_3441