Hos oss

•

En solig förmiddag landar drygt hundra manshöga ligustrar på vår garageuppfart. I sällskap med några klotrobinior som kommer med samma leverans. De står där i en jätteklump och låter sig inte vänta på att tas om hand. Det uppgrävda diket gapar hungrande efter dem. Jag har klätt mig för grovjobb och det är dags att kavla upp ärmarna. Dags att glömma att ett 42 meter långt uppgrävt planteringsdike ännu ger sig tillkänna i en mörbultad kropp. Fast nu har vi igen ett gediget förarbete och nu börjar det verkligt roliga. Och rackans vad vi får mycket gjort när vi väl sätter igång.
Möra i kroppen och glada i sinnet tar vi kväll i den sista eftermiddagssolen på vår lilla terrass intill köket. Den lilla träbrygga som inbjuder till stunder man mår bra av och som denna kväll alltså blir till en vinterrass. Välförtjänt tycker du och jag, där vi sträcker ut våra "sargade" kroppar och smuttar på vårt vin, med en stunds mental och kroppslig vila. Allt för att orka ta vid nästa dag ... och dagen efter det ... och ännu en ...
Så kommer den eftermiddag när allt är på plats. När vi stegar ut ur trädgården, över till andra sidan gatan för att på lite avstånd beskåda skapelsen. High five! Det här blev ju skitbra. Nu är det bara resterna som ska tas om hand. Leriga jordhögar som har blivit nertrampade i gräset. Sviterna av den gamla monstruösa tujahäcken som vi aldrig fick uppleva under dess glansdagar. Det kräver en container. Dags igen att kavla upp ärmarna. Men det får bli en annan dag. Så lovar vi varandra att "en annan dag" får bli snart.

I mina tankar är våren sol och värme, men det hjälper föga för idag är våren grå och kall. Och blöt. Regnet gör trädgårdens uppgrävda del till lite av en lervälling. Bra förstås för nyplanterad törstande grönska. Jag slirar kring i mina röda gummistövlar och tuktar ligustern. Tar ner den några decimeter på höjden för att väcka lite nu-jädrar-anamma i den och få den att vilja tjocka till sig. Låter sedan kvistarna fylla en vas och tar med lite ny trädgård in.
Några högväxta, men ungdomligt taniga klotrobinior, som i dagsläget inte ser ut som annat än kvastar parkerade på en häxborg, bland kvarblivna jordhögar och nerklippt ris, gör ett försök att skyla sin nakenhet bakom en nyplanterad, högvuxen men ännu inte så kraftfull ligusterhäck. Den gör vad den kan för att ge skydd till behövande, den behöver bara få lite mer tid. Och sen, lite längre fram i vår, när grönskan står i sin fulla prakt ... Då! Tålamod är en dygd. Alla vet vi ju vad det blev av den fula ankungen.

DSC_4378

•

Tidiga morgnar, fulla dagar, sena kvällar. Det mesta är kul. Sådant som ger energi istället för att ta, fast man kanske far som en skottspole och inte hinner allt man tänker. Som för de flesta, för det mesta, kan jag tro. Trött som ett helt ålderdomshem på kvällarna, efter dagar i trädgården med mycket grävning. Väntan på leverans av frodig trädgårdsgrönska som kommer att förändra vårt gröna rum - hur spännande som helst. Känner mig lite som ett barn kvällen före julafton.
Men veckan har också gett tid till mysig snackefika - inte bara en, jag kan faktiskt dubbla den - med riktigt goa kompisar. Sådan fika där man är först in på caféet och sist ut. Lååååååång med andra ord. Och välgörande. Mycket välgörande. Och så en av dessa kvällar, när jag kommer hem, är hallen inredd med skor och jacka som tillhör någon som numer endast kommer tillfälligt på besök. Någon som ändå alltid tillhör och på sitt sätt är ständigt närvarande. Äldst överraskar med att plötsligt "bara" stå där. Hemma i köket.
Åh, vad jag tycker om sådana överraskningar. Mycket, mycket tycker jag om dem.

DSC_4336

•

Jag stiger upp tillsammans med dig. Börjar dagen, och en helt ny vecka, innan natten hunnit ge plats för morgonen. Trevar mig fram i mörkret innan lampan brutalt tillåts lysa upp rummet och få sömndruckna ögon att kisa. Men vi ger natten den stund den behöver för att låta gryningen ta vid. Sätter oss tillsammans vid frukostbordet och viskar till varandra. Viskar därför att allt är så tyst runt omkring. Barn som ännu sover i varma sängar, en värld utanför som ännu inte vaknat. Du ska snart väcka den. Köra ensam långt och länge. Jag gillar det inte, men ibland är det bara så det är. Jag kommer tätt intill en liten stund innan du ger dig av. Följer dig till dörren för att öppna den tillsammans med dig. Då möts vi av gryningen. Och i den hör vi koltrasten.

DSC_4308

•

Surdegen bubblar på lite smått där jag ställt den varmt i köket. Ågren lurade nånstans och fick mig att plocka fram den ur kylen för att ge den en puff. Jag bakar mycket matbröd men är måttligt förtjust i just surdegsbröd. Knappt att man vågar avslöja, men så är det. Fast jag måste säga; den är tapper, svarar snabbt fast det går allt för lång tid mellan matningarna. Och hur det än är vill jag gärna hålla liv i den. Det är ändå något speciellt att ha en surdeg "på gång". Mata ena dagen och baka nästa. En extra lyx att glutta in under bakduken och hitta ett levain som lockar till en tugga. Gärna flera. Som nygräddat får ligga framme hela dagen och bara njutas. För nygräddat är det svårslaget. Men först ska det bubbla klart. Och förresten hiar jag mig nog till fredag. Fredag - perfekt dag för ett levain.DSC_4233

•

Ett berg av ren tvätt ligger i väntan på att tas omhand. Har legat där hela helgen och lite uppstudsigt utmanat mig. Men jag har trotsigt gått förbi, låtsats som att jag inte sett. Måndag morgon går det inte längre, jag viker frenetiskt och lägger i högar. De blir många och det tar sin tid, men ändå undrar jag nu varför, egentligen, de blev liggande hela helgen och fortsatt är ogjorda när en ny vecka tar vid. Men vi har väl ignorerat ogjorda högar som samlat sig här hemma för att göra annat istället. Som att ägna helgen åt skidor och glädjas åt svenska framgångar, heja fram lokala förmågor i idrottssammanhang där vi har framgångsrika uppkomlingar. Och så ännu en helg där familjens egen handbollslirare, med coachande pappa, har tillryggalagt åtskilliga mil på svenska vårvintervägar med en blandning av fram- och motgångar med sig hem i bagaget.
Allt har sin tid.
Förresten är måndagen en bra start för det ogjorda. Det är inte längre mörkt när klockan manar oss att stiga upp. Bara det! Himlen avslöjar att solen är nära, vilket är ännu ett dragplåster för ny energi. Och jag hinner samla den fast himlen bara luras. All ren tvätt ligger i prydliga högar där den hör hemma, fem meditativa raska kilometer, i skog som doftar vår, har avverkats och en plan för eftermiddagen har upprättats, när sol blir till regn. Någonstans här gör en flock sidensvansar flera återkommande snabbvisiter i våra gulbladiga ligusterbuskar. Utanför fönstren, i det rum som inte längre är överbelamrat med tvätt, ser jag dem sitta i buskarna och äta av de bär som är kvar efter vintern. Utanför fönstren i det rum som nu ger plats för annat, efter en måndagsförmiddag som skapat utrymme för en fortsatt kreativ dag.

DSC_4230

•

Jag makar mig försiktigt ur sängen. Försöker smyga. inte just så tidig, men först av alla. Det är helg och hela familjen är samlad under samma tak. Vi väljer att använda tid och rum för att fira födelsedag som egentligen har sin "rätta" dag först när jobbeveckan åter drar igång. Solen retas bak molnen med ett ljus som lurar mig tro att den faktiskt tänker titta fram. Intill frukostbrickan ligger en födelsedagspresent som väl matchar en solskensdag. Ett litet hemmainslaget paket gömmer ett par solglas.
Fasadflaggan, den som tappert får tjänstgöra för den uteblivna flaggstång som vi gärna hade haft, hamnar på plats utanför köksfönstret. Blåsten är på god väg att snuva oss på ännu en. Tilltufsad i kanten fladdrar den högljutt i den hårda vinden.
Tanken var en tidig tur till blombutiken för att komplettera brickan med ett fång rosor, men kanske blir väntan för lång för den som fortsatt låtsas sova medan tissel och tassel avslöjar förberedelser i köksregionen, så några av de första tappra små vårlökarna i trädgården för agera stand in och gör det med den äran, så få och små de är.
Så står vi hela gänget utanför dörren, öppnar den försiktigt medan våra morgonhesa stämmor tar ton. Ett "yrvaket" ansikte ser "överraskat" ut medan leendet är helt äkta. Precis så som det brukar vara, så som vi vill att det ska vara.
Det är härligt att känna att man får en dag som är alldeles ens egen. Härligt att vara trygg med att hela familjen delar den. Lika kul att få som att ge. DSC_4217

DSC_4206

•

När yngst stiger upp denna tidiga morgon, tittar ljuset lite blygsamt in på hans rum. Själv drar jag ännu tunga fötter efter mig, uppstigen till mörker en halvtimme tidigare och mitt morgontrötta jag har inte hunnit lämna mig. Men lite omskakad blir jag och kvicknar till en aning, när jag upptäcker att den pudervita trädgården visar sig för mig där jag sitter vid frukostbordet tillsammans med dig. En ny företeelse denna vinter med annalkande gryningsljus till frukost.
Mörkret börjar fly. Inte bara denna morgon utan för en lång vår och sommar som vi har framför oss. Som låter oss ana att de ligger där på lur. För att riktigt gäcka får solen lite senare dagen att glittra. Det pudervita utanför kökets terrassdörrar avslöjar fyrfota grannbesök. Välkommen hjälp att hålla mer ovälkomna små gnagare på behörigt avstånd. Och solen får mig att längta efter stunder på trappan, lutandes mot husväggen, omgiven av solig värme. Det får allt bli en sådan idag.

DSC_4139

DSC_4164

DSC_4159

•

Fällan har gått igen. Sorgliga, röda, små pölar på golvet runt om. "Jag tycker möss är söta", säger yngst. Jag är benägen att hålla med. Jag tycker också att möss är söta. Tanken på att en liten mus tittar fram under badkarskanten när jag kommer, som springer undan och gömmer sig när jag tänder lampan - den är ganska gullig. Men, vad gäller somligt, har jag blivit så förtvivlat tråkigt förnuftig under åren som har gått sedan jag helt och hållet tyckte som yngst. Har till exempel fått ett annat förhållningssätt till dessa små gnagare, när de intar huset istället för att hålla sig till trädgården och bodarna. En mus, tänker jag, kan snabbt bli fler och den tanken gillar jag inte. Att jag sedan inte vet riktigt var i huset de håller till, gör det hela värre.
Det känns bra att kunna öppna badrumsdörren igen, utan att  fundera på om det ska smita ut en grå liten gestalt, som snabbt tar vägen någon annanstans och gör det knepigt för en att lista ut vart.
Så var mysteriet med den gnagda tvålen, som varje natt sedan ett par veckor tillbaka envisats med att glida ner från badkarskanten, löst. Badrummet är åter musfritt. Och sanerat.

DSC_4036

•

Den är ju så fin, där den står och lyser. Men inför trettonhelgen är det som om jag inte längre kan se det. Inte känna det. Allt det som advent och julen förmedlar. Jag låser fast vid att tiden närmar sig då det man förberett och glatt sig åt, som har lyst upp i mörkret och i själen och som har skapat stämning, ska dansas ut. Jag har svårt att vänta in denna brutala plundring. Det liksom hänger över mig, att den snart måste tas om hand. Så istället för att vänta släcker vi ner, stoppar undan och slänger ut. Där granen stod är det nu både mörkt och tomt. Jesusbarnet vilar inte längre i en ombonad krubba, i ett varmt stall, väl synlig för alla som vill se. Han har förpassats till en ouppvärmd, mörk kartong, undanstoppad i ett skymt källarutrymme, tillsammans med hela sitt följe. Jag kan önska jag hade ro att glädjas lite längre. Det blir ju så tomt och mörkt ...
Men hur det än är - ut ska den, julen, och när det än sker tycker jag att det sorgesamma som känns när man stoppar undan den, och det tomma som blir där den haft plats, också ger glädje och energi att ta med sig och utrymme för den vår som kommer. Så småningom. Det är allt en stund till dess. Fast dagarna har börjat bli aningen längre och ljusare.

Julen har gett oss så många lediga dagar att vardagen hamnade ... ja, jag vet inte var. Långt bort var det i alla fall. Det blir som pang på rödbetan när man åter förväntas ta steget in i gängse banor. Men på något vis är det ändå enkelt att snabbt komma in i dem. Jag tillät mig en bonusdag med hemmavarande, skollediga barn innan "allvaret" drog igång. Vi gjorde den lång och skön och väldigt ledig. Till och med kylskåpet gapade tomt, upptäckte vi. Vi har inte ens gittat att ta oss till affären för att fylla på med önskade nödvändigheter. Så lediga har vi varit. Den skinkbit som återstår efter alla härliga jullovsfrukostar, håller nu mått som gör att det åter finns plats för annat. I kylskåpet vill säga. Det kroppsliga omfånget tycks dess värre, på motsvarande sätt och i samma takt som skinkans häpnadsväckande storleksförvandling, fast i omvänd riktning, ha gett en annan passform åt konfektionen. Inte lika mycket plats där inte, för fortsatta utsvävningar. Men att vara lite extra tillåtande, det hör väl julen till kan jag tycka.
Vi värmer oss fortsatt i vintertid. Förgyller vardagen så gott vi förmår, med sådant vi sätter värde på och som har betydelse för oss, mellan de övriga sysslor och göromål som behöver tas om hand och skötas. Medan vi väntar på ljusare dagar låter vi något, som ännu minner om julen, få lysa upp i mörkret en kort tid till. Så tar vi språnget in i januari. Januari ... ordet liksom andas nytt. Ett helt nytt år. Önskan om glädje och lycka. Som varar länge.

DSC_4025

•

Man hade kunnat önska att det vore lite vitt. Och lite kallare. Åtminstone inte fullt så grått. Men vi klär in trappan med granris och inne har vi julstök med mycket tända ljus och trängsel i köket. Grabbarna grus, och de är ju några stycken, stoppar korv medan jag kokar knäck. På köksbordet ligger papper och pennor och rimmen på klapparna kommer på pränt efter hand som de kommer till och klapparna blir under tiden några fler i säcken och under granen. Det är varmt och doftar gott och det är glatt och förväntansfullt. Granen står på plats och väntar på att kläs.  Vi lämnar köket för en stund och dyker ner i jullådan med alla julgranskulor. De stora, röda längst ner och de lite mindre högre upp. Vi krånglar med sladdar till julgransbelysning som har hamnat huller om oreda sedan fjolårets plundring. Men efter en liten tålamodsprövande instats sitter de på plats. Alla julgransljusen tänds (nåja, de allra flesta - ett litet bortfall med några som inte vill vara med) och så står vardagsrummet som i en gloria ännu ett år. En julgranskula har ensam blivit kvar i botten på lådan. Vi letar omsorgsfullt efter den gren som saknar den. Och där finner vi det; det lilla fågelboet som följt med granen hem till oss och in till vår jul. Jag hoppas det blir en riktigt fin jul i år. För alla.
DSC_3983