Mitt i livet

Det är som om en vägg av målarfärg slår emot mig. Det doftar nytt och förväntan. Fyller mig med en känsla jag gärna vill uppleva ofta. Får tillvaron och livet att kännas lite spännande. Jag synar och kommer fram till att sista lagret färg är satt. Det antikvita känns fräscht och behagligt och det lilla rullbordet, som en gång snickrades av en gänglig yngling, ska än en gång tas i bruk. Bli TV-bord med plats för förvaring. På gång att flytta in i lägenhet som ska fyllas med eget. Något nytt, men mest hopplock av gammalt och uppfräschat, det mest nödvändiga för allt praktiskt och så minnessaker. Ett eget hem att fylla med trivsel.
Stolarna blev som nya när sitsarna blev omklädda. Extra glad över att tyget jag länge tittat på reades med 70%, utan att jag visste om det, när jag väl kom till skott för att köpa. Nu behövdes det ju till något. Det måste ha varit någon meningen det, tänker jag. Jag väljer att ta en större bit än vad som behövs. Det räcker till två kuddar också och en duk att lägga på det körsbärsfärgade, lackade 50-talsbordet. Ett loppiskap som duger gott i befintligt skick.
De väl nerpackade glasen och porslinet ska också med. Kanske klokt med en lista på sådant som saknas men verkligen behövs? Jag tömmer fönstret på de två blomkrukorna och den fina trägiraffen som var en 11-årspresent som har fått hänga med sedan dess. De finns med på listan över att-flytta-med-saker. Några brädspel som får mig att minnas 15-årsdagen, när födelsedagsbarnet till slut erövrade hela världen, där vi hela familjen trängdes och trivdes runt vardagsrumsbordet över en omgång Risk. Den lilla kannan och de små, små glasen som var en 1-årspresent. Historieböckerna, det fina verket av Herman Lindqvist, packas också ner. Kuvertet med adressändring är igenklistrat och lagt på lådan. Det nymålade bordet, som du snickrade i slöjden på högstadiet och som vi hade i vår första, gemensamma lägenhet, och stolarna, så fina att jag gärna hade behållit dem, väntar på att lyftas in i flyttlasset.
Egentligen behöver jag inte vara så angelägen. Egentligen är det lite överflödigt. Men vi, du och jag, har fått förtroendet. Det är jag glad över. Jag tar det inte för givet. Äldst är handlingskraftig och fixar minsann själv de projekt han drar igång. Så det är jättekul att få frågan om att hjälpa till att fixa en del med flytten till första, egna lägenheten som står tom och väntar på liv och hemtrevnad. Vi gör det så gärna. Snart går lasset med vägen om IKEA, för att där möta upp äldst som för dagen sliter sig från studierna och livet på Campus och tar sig med tidiga morgontåget för att vara på plats. Vi har lovat köpa ny säng till honom. Så att den gamla kan stå kvar här hemma. Ditt och mitt hem kommer alltid att vara ett hem för oss alla fem. Oavsett. Det är bara så det är.
Jag ser mig runt. Det gamla pojkrummet känns nästan lite öde. Jag drar lite på det, men så släcker jag till slut jordgloben med alla franska namn på länder och städer och floder och hav. Franska, för att där vi bodde när äldst fick den i födelsedagspresent, gick det inte att få tag på en jordglob med svenska eller ens engelska namn. Jag minns att en god vän jag hade där och då, sa: "Det kommer att bli en jättefin minnessak när han blir lite äldre." Den har fått lysa i hans rum om kvällarna. Nu vill han att den flyttar med. Det känns fint. Jag släcker den, där den står på ett bord i ena hörnan av rummet. Mest är jag glad. Mest känns det bra. Lite spännande faktiskt.

DSC_4120

Ännu lite vitt på marken. Solen är generös med både strålar och värme och får den tunna isen längs med stranden att gnistra. Jag har travar med att-göra-saker, men denna soliga fredag väljer jag att lämna dessa för att gå ut. Många skulle säkert vilja göra detsamma, men saknar möjlighet. Sitter fast i jobb som de inte kan gå ifrån. Det är en dag som gjord att vara ute i. Äntligen. Fast jag använder den helt oplanerat. Ingen termos-med-varm-choklad-och-prickig-korv-macke-packning. Jag bara lämnar och går ut. Därför att jag kan. Och jag är glad för det. Skyndar mig för att hinna innan solen tar vägen någon annanstans. Den lilla eller kanske lite längre stunden jag tänker mig vara mitt i detta blir mycket längre. Vill inte gå in. De vanligtvis raska fem kilometer jag tar mig runt upplevs som milen, därför att varje steg kräver en viljeansträngning för att inte halka kull på det isiga spåret. Sätter ner varje steg försiktigt, men bestämt. Alla stora blöta pussar, som jag vadade genom här om dagen, har under nattens minusgrader blivit till isbanor i miniatyr som glittrar i solen.
Men nu har helgen förvandlat minus till plus, det vita till slask, den soliga fredagen till gråmysmåndag med takdropp. Stugsittardag. En helt perfekt dag för travar med ogjorda att-göra-saker.

IMG_0335

Härliga är de torsdagar när man känner att man hunnit med veckan. De har ju en tendens att hinna springa ifrån en ibland. Men somliga torsdagar är man ifatt mentalt och kan se, men också känna, resultatet av vad man önskar att en vecka ska innehålla. Sådana torsdagar känns bra. Ger en försmak av helg därför att jag tillåter mig att gå in i en annan lunk. En behagligare än den där jag upplever att allt som bör göras är ogjort.
Det här är en torsdag att njuta av. En hel del har bockats av i veckan och flera, små, oväntade inslag har gjort mig glad. Senast idag kom jag hem från mataffären, där jag lyckades med konststycket att handla mat för hela helgen och få hem det på en mer än välpackad svajande cykel (bara det!) och bland alla varor inne i butiken sprang jag på S och M som också hade kommit på tanken att baxa hem dagens inköp på cykel. Det ledde till en ockuperad gång i butiken som fylldes med prat och skratt för att sedan bli till ett rullande sällskap på vägen hem. Och fast att dagen har varit mer än grå har jag en liten stund fått se och känna solen. Ett kort skådespel där skuggorna vandrade på murstocken bakom kaminen. Så ännu en magisk liten stund med rosafärgad solnedgång mellan mörka moln. Små oväntade, energialstrande inslag som känns goa att ha med sig när jag avrundar torsdagen. DSC_4083

DSC_3927 DSC_3928 Emellanåt kommer dagar som tycks flyga iväg. Man ränner runt så man inte hinner sitta ner. I alla fall inte hemma. Men har man tur kanske det innebär att man hinner sitta ner någon annanstans, bland nya, roliga sällskap, men också bland sedan tidigare välbekanta, sköna sällskap.
Ungefär så har de senaste dagarna varit. Allt ifrån inköp så här i adventstid och inför de helger som stundar, till lökar i jorden och andra gröna arrangemang, som jag hoppas ska blomma till jul och stå sig över helger. Vidare till lutfisklunch med den ljuvligaste béchamelsås, glöggmingel i gemytlig trängsel, bland idel bekanta och nya möten att bli glad av, i vad som upplevs som ett härligt, 40-gradigt, öronbedövande sorl. Och så en resa västerut med återträff av tidigare kollegor som blivit sanna vänner. Det har varit ungefär så rörigt, men också lika trevligt, som nog framgår.
Idag har vi avrundat denna "session" med att lugnt och stilla slå oss ner i köket, tugga i oss hembakad focaccia och prata trädgårdsdrömmar inför nästkommande säsong med två proffs inom detta område. Vi tittar på den trädgårdsskiss som blivit levererad och känner redan en längtan till våren. Sätta spaden i jorden och plantera. Tids nog är vi där utan att gå händelserna i förväg.
Nu blir resterande dagar under advent som spännande luckor att öppna. Vet inte ännu vad de kommer att innehålla, fast mandelmusslor har hunnit glida upp en bit på priolistan.

DSC_3932

Ny morgon, nya turer. Yngst har sin andra prao-vecka och de tidiga morgnar det innebär för honom, har fått det att osa curlingföräldrar kring oss. Jag kan inte just se något ont i det. Att vi under två veckor stiger upp en stund tidigare, för att börja morgonen tillsammans så som vi brukar. Äta frukost ihop med den skillnaden att vi sedan erbjuder skjuts.
Världen utanför ligger som i dvala när vi tar klivet ut i det mörka och låser dörren efter oss. Checkar att yngst har fått med sig lunchlådan. Det har han förstås, för han har koll. Mitt i tonåren och full kontroll. Självklart är det så att upplevelsen av tiden, från litet barn till tonåring, är en annan för mig än för honom, utifrån rollen jag har i den och hur jag har förändrats med den. Det får mig att fortsatt checka av och det får honom att numer upplysa mig om att han redan har koll på läget. För det har han. Oftast.
Jag kan inte tycka att vi curlar, när jag ser honom växa in allt mer i att ta eget ansvar och när jag dessutom märker att det han känner, det är att vi bryr oss. Fast, visst, han är yngst. Jag vet att både äldst och mellan tycker att det märks både på honom och mig. Så dessa två håller jag utanför mina tankar kring ett par veckor med allt för tidiga frukostar och morgonskjuts.

DSC_3894

Katie Melua sprider ett behagligt lugn här hemma. I stunden är här ingen annan än hon och jag. Hon har sjungit mycket för mig under året och jag har verkligen tyckt om att höra henne. Jag höjer volymen, låter hennes stämma ta plats. Lugnet inom mig tar steg i samma riktning. Tar för sig. Det kan vara skönt att få hjälp på traven ibland, att finna de där lugna, sköna stunderna. Musik kan verkligen vara en sådan.
Jag har precis lämnat dokumentet. Fyllt i de sista verifikationer som visar att jag har hanterat allt enligt gängse regler. Har varit noga eftersom jag känner att det kan komma att ifrågasättas. Noga därför att jag känner att jag redan har blivit ifrågasatt. Vi har en gemensam nämnare. En förälder som vi, var och en på vårt eget vis, har en relation till. Har minnen av och upplevelser med. Inget av det delar vi sinsemellan. Det är inte så livet har sett ut för oss. Ingen skuld på någon för det, det var bara så det blev. Den vi har gemensamt för oss samman först när han inte längre finns bland oss. Det är en härva att reda ut och det kommer att finnas en plats inom mig för något bättre när det är utrett.
Jag kontrollcheckar en sista gång, innan jag stänger igen. Lägger det sista pappret till handlingarna och lämnar dokumentationen. Nu är det inte mer som ska läggas till eller dras ifrån. Det praktiska som återstår är ett avslut. Jag vill gärna att det med det ska följa ett odramatiskt avslut också på märkliga relationer. Relationer som utåt kan framstå som helt naturliga, men som drar fram som en våldsam berg- och dalbana inombords. Det är inte rätt tid att låta något som aldrig blev, nu låta få bli.
DSC_3800

Tänder! Som jag har borstat tänder. Barntänder. Inte mina egna, när de var små mjölkvita, så mycket som mina barns. Har inget minne av att min generation hör till den vars föräldrar blev uppmanade att lägga tandkräm i storlek som en liten ärta (för så minns jag att tandsköterskan sa, när vi satt en stor föräldragrupp inbjudna till BVC, på ett föredrag som handlade om att det vid tre års ålder är dags att börja borsta tänderna på sina barn) på mjuka tandborstar och dra x antal gånger över varje mjölktand. Men det har uppenbarligen gjort susen. Medan mina tänder har genomgått diverse lagningar, så har trion här hemma inte haft ett endaste aggresivt besök utav Karius och Baktus. Det är bara att gratulera. Både barnen som slipper genomgå alltför långa besök i tandläkarstolen (fast den nu för tiden är oerhört mycket mer komfortabel än under min mjälktandsera) och kanske också oss föräldrar, som rådde framgång när vi  hittade på de mest sagolika historier för att lyckas få barnen att öppna upp för detta intrång; få tandborsten mellan små hårt hopknipna läppar.
"Somliga har varit oftare på Mallorca än mellan sina tänder" står det på ett litet anslag på tavlan, när jag denna dag sitter i väntrummet hos tandläkaren. Nu har förvisso Mallorca inte varit den plats som behövt rusta för mina besök, men mellan tänderna är jag ofta. Jag kompenserar med råge bristande tandhygien i tidiga barnaår. Min tandläkare blir skinande glad när jag ber om recept på fluor. Men lagade tänder håller ju dess värre inte lika bra som icke lagade. Så när munnen tömts på fräsande slangar och den välstoppade stolen åter fäller upp ryggen från horisontalläget, hoppar jag glatt ur till kommentaren: "Det ser ju fint ut det här."DSC_3769

Tiden har gjort att vi inte längre följer varandra så parallellt som under inledningen och det som kom efter; barndom, tonår, den första kärleken, den stora kärleken, de första familjeåren. En tid av stor betydelse. En lång tid. Någonstans på vägen tappade vi bort varandra. Ibland gör livet så. Lockar till att ta av vid ett oanat sidospår. Ett spår där avståndet blir för stort. Det kan vara ett aktivt val och det kan vara ett bra val. Ibland bara händer det och ibland kan det vara jobbigt att hantera följderna. Ibland hittar man tillbaka. Jag funderar inte så mycket på hur det är i just detta fallet. Jag tycker inte att vägvalet är så märkligt. Men en gång om året kan jag undra. När det är dags att förnya det. När vi byter från ett gammalt år till ett nytt, för då skickar vi fortsatt grattishälsning till varandra. En liten länk som vi båda håller kvar. Kanske klarar vi inte av att släppa. Kanske den får oss att hitta nya vägar som korsar.

DSC_3651

Det lyser varmt och ljust in genom köksfönstret. På bordet ligger informationsblad och kataloger inför valet till våren och pockar på uppmärksamhet. Jag känner att jag borde lägga tid på att läsa dem och bli bättre insatt. Nu är valet i och för sig inte mitt. Men som förälder vill jag kunna bolla idéer, ge råd om det önskas och jag vill vara engagerad. Turen har nått yngst att fundera på gymnasieval och det är en hel del att tänka på. Tredje gången gillt, så jag borde redan ha bra koll. Men jag kommer inte ihåg allt, det är så mycket att tänka på. Skolan har bjudit in till informationsmöte. Jag hoppas det ska få saknade bitar att falla på plats.
Jag låter tankarna glida in i sol och trädgård. Perfekt kombination. Från det av höstsolen uppvärmda, upplysta köket tar jag mig ut i gröna rummet. Jag röjer upp en del av allt som blivit liggandes kvar alldeles för länge. Det börjar gå runt lite för fort i mig vid tanken på att vi har bjudit hit en sann trädgårdsentusiast för att få tips, idéer och inspiration, i hopp om att detta ska leda till förnyelse och förbättringar. Det är en person som jag förknippar med så många proffsiga trädgårdar att jag misstänker att självkännedomen om oss som trädgårdsmänniskor är bortom all räddning. Istället för att bara luta mig tillbaka och invänta alla goda råd som jag hoppas ska ge vidare handlingskraft, känner jag nästan att trädgården behöver vara näst intill tipp topp redan inför besöket. Men det är förstås också spännande och jättekul. Så jag roddar. Tappar räkningen på hur många säckar med trädgårdsavfall jag tar till tippen. Skulle allt läggas på komposten så blev det ett berg. Lite här och lite där. Lite nu och lite då. Det ger resultat.
Fast det tar sin tid. För rätt vad det är så blockerar kaprifolen min väg. Ett par blommor i efterblom, som sänder en doftslinga där jag ska gå förbi som inte går att motstå. Sen är det säsongens alla ringblommor och krasse som var och en tycks ropa: "Se mig!" Det är då jag, iklädd leriga gummistövlar och jordig från knä till fingertoppar, från köket tycks höra en irriterad jäsdeg hojta: "Men hallå! Du glömmer väl inte mig!?"

DSC_3650

DSC_3646

 

 

 

 

Livet har åter landat i gängse banor, efter en kort tid med en fot i varje läger. Alla är vi nu tillbaka i vardagen. Äldst har hittat ny studieort och har flyttat hemifrån för andra gången. Denna andra gång visar sig vara mycket lättare än den förra. Nu har vi med oss en erfarenhet vi inte hade då. Äldst vet hur det kan kännas att vara student en bra bit hemifrån, när varken studier eller miljö är de han trodde de skulle vara. Eller rättare som han var övertygad om att de skulle vara. En bra erfarenhet att ta med; att tillåta sig släppa lite på "all-in-attityden". En erfarenhet som gör att det sannolikt kommer att falla bättre på plats denna gång.
Här hemma är vi redan bekanta med vad det innebär att vara en man kort till middagen. Att den inte längre värms upp senare på kvällen. Bekanta med att just den portionen faktiskt inte alls längre behöver lagas. Och det är heller inte längre så svårt att finna sig i. Visst kan det kännas tomt ibland. Men mest känns det bra.

För mellan och yngst blir troligtvis terminsstarten en enda "pang-på-rödbetan-upplvelse". Mycket skola och funderingar på sådant som man funderar på när man går sista året på gymnasiet och sista året i grundskolan. Mycket skola, som förhoppningsvis kommer att kombineras med ett aktivt liv med kompisar och fritidsaktiviteter. Som förälder känner man att det enda rätta är att infinna sig i ledet. De börjar bli stora. De nyinköpta jeansen, det senaste tillskottet i yngstes garderob, gör detta extra tydligt efter sommarlovet. Jag granskar vilka strumpor han har valt för dagen.
Jag blir glad när mellan drar iväg med gitarren för att repa.  Glad för att han har fått en inbjudan från ett gäng som, precis som han, mår bra av musik. Att få spela musik - att få skapa musik.
Yngst tar sig själv till stan och handlar nya, lagom långa jeans. Mellan frågar om han får låna bilen, vilket han givetvis får och så packar han in gitarren och kör själv till lokalen där de repar.
Du och jag ägnar allt eftersom mer tid åt att lära oss inse att det är fint att få tid för oss.

Du är sedan ett par veckor på plats i den miljö där man snabbt hamnar långt ifrån semesterlivet. Och jag har nyligen, varsamt men bestämt, satt båda fötterna i den motsvarande. På stranden ser man denna dag att detta verkar gälla för de flesta. Där finns inga glada, varma, sommarlediga, badlängtande människor.
Båtar ligger förtöjda, tillhörande de som sannolikt hoppas på fler turer innan det har blivit dags för uppläggning. Vågorna kluckar runt skroven. Vindarna tar tag och tycks få dem att föra en stram och slitsam tillvaro mellan brygga och boj. Just idag är det lite för kallt och aningen för blåsigt för att stranden och båtlivet ska lyckas invitera.

Här hemma känner jag att vi alla har tagit ett litet kliv in i hösten. Det stora får vänta tills den verkligen infinner sig. Men redan det lilla gör vi med nya ögon, nya infallsvinklar. Och vi vågar hoppas och tro på ett än så länge ganska obekant innehåll. Spännande ...

IMG_0263