Mitt i livet

8 Kommentarer

DSC_5507Att rymma från sin 100-årsdag ... kanske är det något som många tänker sig, eller rent av bestämmer sig, för att göra. Någon kanske vill ha ett hejdundrande kalas, medan det för en annan kan innebära att andra väljer hur det ska firas. Så finns de som inte hinner tänka tanken ... därför att livet vill annat. Vad vet man ... ?
"Varför sjunger man ja må du leva uti hundrade år", minns jag att min moster sa en gång när en av oss kusiner firade sin födelsedag, "det är det väl ändå ingen som vill?!" Det var som att lägga sordin på stämningen, eftersom hela kusinskaran vid det tillfället var barn och ett 100-årskalas framstod som något verkligt festligt att få vara med om. Inget jag ännu har upplevt. Heller inget som livet längre får mig att känna som något att trakta efter. Istället är det innehållet som jag vill ska vara ... hm? ... kanske faktiskt just vara är en fullgod beskrivning. Eller gärna långt och lyckligt om man väljer att vara mindre filosofisk.
I vart fall så slapp min moster med råge uppleva sin 100-årsdag. Och när det blir så är det gott att kunna se att livet har haft ett rikt och fint innehåll. Men om man nu ändå är i faggorna inför den där omnollningen, och inte traktar efter så mycket ståhej ... ja, är man i tillräckligt gott skick kan man ju välja att göra som Allan; kliva i pissetofflorna och rymma. Kanske kan det vara en signal för omgivningen att de som fått leva länge, som har massor av upplevelser och historier inom sig, är värda all respekt och inte ska förminskas, även om kropp och sinne inte alltid längre kan ge samma uttryck.

Jag gör ett kyrkogårdsbesök som får tankarna att fortsätta vandra kring detta med livet och vad som kommer efter. Det är en rofylld stund med en stilla promenad kring kvarteren, fast kallt just denna dag. Jag börjar med att gå till pappa. Jag kan inte säga att jag är hos honom så ofta, men han är väldigt ofta hemma hos oss. Det är en fin stund att gå till pappa, men jag trivs bättre med att han kommer till oss. Hos honom blir besöket ofta lite mer ledsamt. Fint, men ledsamt. Hemma hos oss blir det istället mycket skratt och han är så oerhört levande där mitt ibland oss.
När min pappa lämnade ett långt och innehållsrikt liv, kände jag att det var honom förunnat. Visst gör det fortfarande ont ibland, men på ett sätt är han nästan oftare hemma hos oss nu än tidigare. Vi har så många glada, fina minnen att plocka fram och vi citerar honom ofta. Han hade alltid hundra järn i elden och just inte så mycket tid för oss. Det blev snabba besök ibland och  korta telefonsamtal emellanåt, en glad och pigg röst i andra änden av luren: "Hej lilla Mia! Jag ville bara ringa och höra hur det är med er." "Bra", var ofta det jag hann svara. "Det var skönt att höra, nu blir jag glad", sa pappa. "Hälsa pojkarna!" och sedan lade han på. Det räckte fint för mig. Det passade mig faktiskt alldeles ypperligt att vår relation var just så.
En tid efter att pappa hade gått bort, medan jag ännu var plågsamt ledsen, pratade jag med en präst som hjälpte mig igenom alla existensiella undringar. En underbar människa som fanns för mig. Det var en tid som jag ständigt tyckte var fylld av tankar om pappa, natt som dag, och jag minns att jag nästan lite förtvivlat sa till prästen: "Jag är inte van att umgås så här mycket med min pappa." Då uppfattade jag ett uttryck hos honom som gjorde tydligt för mig, att det var något han skulle komma att använda sig av framgent. Jag ler själv åt detta idag, och numer är umgänget med pappa ofta lättsamt, glatt och fint. Någon gång emellanåt kan jag bli arg på honom också, nästan lite förlösande faktiskt.

Det är med stor respekt för livet, och det som tar vid därefter, som jag strosar runt i gångarna och kvarteren på kyrkogården där pappa vilar. Lite skamsen letar jag efter 100-åringar och den första jag stöter på är Allan! Med ett varmt leende inombords undrar jag vilka tofflor han klivit i och vart de fört honom. Jag vrider mig lite obekvämt om för att se om jag är omgiven av någon annan levande, som kanske skulle tycka att det vore märkligt, eller rent av respektlöst, att jag fotograferar minnesstenen över Allan och det långa liv han fick. Men med de ögon jag har med mig och den känsla jag bär inom mig ... vad skulle kunna vara respektlöst med det?

IMG_0631

DSC_5502

DSC_5506

IMG_0587

Det är en typiskt tråkig måndag och motivationen har tagit vägen någonstans där jag omöjligt kan hitta den. Egentligen är jag inte helt klar över vad som är typiskt för en sådan måndag. Det mest karaktäristiska är väl att det är så den känns, utan att jag kan sätta fingret på varför. Ibland bara händer det. Och det har man ju blivit lärd, att "ibland händer det", innebär storvinsten på triss. Ack så bedragen! En tråkmåndag syns minsann inte röken av storkovan. Inte ens ett styng av lust att pröva lyckan infinner sig.
Först ut av de sju är det man med säkerhet kan säga att den alltid är, måndagen, och oftast tycker jag att just det skapar en känsla av något nytt och spännande. Tankar över vad veckan kan komma att innehålla. I dag funderar jag inte på det.
Men tråkmåndagen brukar lura på ett ess någonstans där i ärmen. Den gör ofta tisdagen till en bättre dag, och det i sig känns jämförelsevis fantastiskt bra. Det får mig att i någon mån kunna se att den har ett ändamål, och att det inte är så dumt att den infaller någon gång emellanåt.
Medan jag väntar ut en dag som inte blev som jag hade önskat den, finns vi för varandra. Stöttar ... kramar ...  sådant gör en tråkmåndag till något bra. Eller i alla fall bra mycket bättre.

IMG_0588

2 Kommentarer

"Jaha, är du frisk nu då? säger min mamma mer som ett konstaterande än en fråga och utan att först ta reda på hur det egentligen är med den saken. Hon som sedan länge lämnat ungdomen borde väl begripa vidden av tid för återhämtning. "Jo ... jag är ju inte direkt sjuk längre", ger jag ändå till svar, "men du vet hur det är ...", fortsätter jag som inte heller längre betraktar mig som tillhörande nämnda klientel, " ... det tar sin tid innan man helt är tillbaka i vanlig form." Hennes bemötande på det är helt obefintligt. Kanske därför att hon i egenskap av mamma ser mig som ständig ungdom. Kan hända finns en viss charm i det. Och kanske är det så jag som mamma alltid kommer att se på mina barn; unga och oförstörda och helt utan behov av återhämtning efter flera dagar med influensa. "Du är ju stark, du som är ung." Det är bara dumt att ödsla tid på annat än att buga och tacka.
Det skvalpar kring lite i magen efter lång tid med ensidiga stora baljor te, många glas vatten och värk- och febernedsättande medikamenter som tilltugg. Försiktigt ger man sig åter på en utökad meny. Hederlig husmanskost står det för dagen på den. Kålpudding. När gjorde jag senast en sådan? Det blir kålpudding med gräddsås, kokt potatis och lingon. Det är så gott att jag nästan blir hungrigare ju mer jag äter. Jag lämnar middagsbordet tung i magen och konstaterar att jag måste ha varit mätt en bra stund innan jag begrep bättre. Känner en viss oro över att jag med kålfylld mage nu ska dra vidare på bio.
"En man som heter Ove" hoppas vi ska underhålla oss ett par timmar. Och det lyckas han sannerligen med. Han berör; får både skratt och tårar att bli märkbara bland biopubliken. Jag brer ledigt ut min för tillfället mörbultade lekamen i stolen, sträcker ut benen långt framför mig i gången. Bara för att jag kan, nu när jag lagt en extra slant på salongens "lyxfåtöljer". För att sitta bredvid sitter J väldigt långt ifrån mig, så mycket plats är det. Och mellan oss landar en choklad och lite dricka. Popcorn, så hade det varit "bio på riktigt". Men jag har det bra där jag sitter i en rymlig fåtölj med kålfylld mage, som tack och lov håller sig i skick, och rejält med plats för utsträckta ben. Sträcker jag armen lika långt når jag att hålla dig i handen. Vi brukar ju göra det du och jag när vi är på bio. Eller rättare; vi håller allt som oftast varandra i handen.
Jag lämnar bion nästan mer nöjd än när jag lade ifrån mig boken.
DSC_5377

2 Kommentarer

DSC_5354Det är som om hemmet gått i träda. Barnen smyger upp på morgonen medan vi omtöcknade ligger kvar i våra sängar och i periferin hör dem göra sig i ordning för att börja sin dag. En stund senare försöker jag försiktigt få med mig kroppen från sängen för att ta vägen någon annanstans. Soffan i vardagsrummet - längre kommer jag inte och dit har jag med mig kuddar och filt. Stunderna är inte långa som kroppen orkar stå upprätt, ögonen klarar av att fästa blicken i en bok eller tankarna känns klara, men vi gör vad vi kan du och jag för att kurera oss från vad vi gissar är årets influensa. "Myser till det" emellanåt med tända ljus, en varm kopp te och en paracetamolbuffé. Och vi försöker, så långt det är möjligt, att skydda hemmavarande barn från smitta. När man inget mer orkar är det gott att vara omgiven av en omsorgsfull familj och skönt att vila i ett varmt och ombonat hem, men efter flera dagar är det lätt att bli utled. Så idag drog jag filten tätt om mig, öppnade dörren ut, ställde mig på tröskeln och andades in helt annan luft än den som samlats här innanför väggarna de senaste dagarna. Snön har försvunnit och solen är gömd men några småfåglar har hittat fram och jag hörde dem någonstans i trädgården. Vårläten. Jag känner hopp.

Så har då maj, som trotsigt uppfört sig mer som en lurig april, tagit klivet in i juni. Tycks stå där och räcka lång näsa och låter nu istället juni axla hela ansvaret för att lotsa oss in i sommaren. Jag känner mig snuvad på konfekten där jag står med bara, bländande vita ben i ny sommarklänning. Den blommiga examensblåsan skulle matcha bättre till begynnande solbränna. Det ingick i planen att maj skulle ombesörja det. Men vem är väl jag att lägga in sol och värme på schemat ... ?
I övrigt är dock kalendern både välplanerad och till bredden full och tonerna till studentens lyckliga dagar börjar klinga ljudligare. Mellan tar studenten medan yngst slutar nian och vi pusslar för att få ihop det - för att båda ska få känna sig speciella på Sin Dag, som behagar infinna sig samma dag. Men vi har blivit ganska bra på att pussla. Har gjort det några gånger förut ...
Så vi flänger mellan vardagens kneg, står upp under cykelturen till och från för att med kraft få tramporna att röra sig framåt i den hårda blåsten - de kraftfulla vindar som gång efter annan får olivträd och pelargoner och köksterassens alla övriga blomkrukor på fall och därefter på nytt behöver resas och surras, äggklockor som piper och vlll att ugnen töms på färdiggräddade godsaker som förbereds för att dukas fram till examensfirande, stolsdynor till trädgårdsmöblemanget som snabbt behöver hämtas in för att vi överraskas av en störtskur, en störtskur som egentligen inte överraskar oss alls eftersom vi lärt oss att det är vad vi kan vänta av maj, och mellan skurarna ränner vi runt med snigelgiljotinen, för att dessa slemmiga varelser med outtröttlig hungrande aptit inte ska länsa trädgården på allt grönt och blommande innan sommaren tar slut och solen hittar fram.
Ja, ungefär så känns det som att maj har varit medan vi förstås också har haft de mest underbara stunder tillsammans "bara" vi eller med vänner. Insvepta i filtar under en fika i gröna rummet eller en middag i orangeriets lite tropiska värme i skydd för envisa skyfall.
Men nu är det juni. Och efter regn kommer sol ...

DSC_4504

DSC_4438

På ett av husen i kvarteret bredvid håller de på att lägga nytt tak. Från badrumsfönstret ser jag genom den vårliga grönskan hur de oberörda går omkring högt upp i det blå. Jag med min svindel kan inte fatta. Klarar inte av att titta. Går jag ut i trädgården så hör jag, om omgivningen bara håller sig lite tyst, hur det spikas takpapp. Jag hör hammarslag sätta ny läkt. Takpappsjazz, tänker jag och känner hur det hör sommaren till med hammarslag som ekar i grannskapet. Men jag vill att våren ska vara länge än. Gärna länge, länge ...
I hallen står korgarna kvar under bänken, fulla med vantar och mössor som vi inte har hunnit få undan. Tidiga morgnar ser jag dem som fortfarande cyklar förbi med mössan långt nerdragen. Senare under dagen har både mössa och jacka fått åka av. Kalla morgnar och varma dagar. Typisk vår. Bra! För jag tycker att sommaren kan vänta lite till. Våren är så sagolik, vill behålla mystiken.
Fast min vår är nu kommen så långt att jag verkligen känner att det är dags att tömma korgarna i hallen på vantar, stickade mössor och varma halsdukar. Ge plats för färglada scarfer och sjalar som känns mer behagliga att svepa om sig när de vårliga vindarna tar i. Men medan jag lägger undan vinterns accessoarer åker mössan på för andra. Denna dag - officiella mösspåtagningsdagen inför det kommande. Under en skärm ser jag ögon som talar ett lyckligt språk med en inlevelse som avslöjar sann glädje. Lycka och glädje som smittar. Och smittorisken är lyckligt nog ofrånkomlig där jag befinner mig. Som glad mamma tar jag del av studentens lyckliga vår och hör hur tonerna närmar sig.DSC_4285

Jag makar mig försiktigt ur sängen. Försöker smyga. inte just så tidig, men först av alla. Det är helg och hela familjen är samlad under samma tak. Vi väljer att använda tid och rum för att fira födelsedag som egentligen har sin "rätta" dag först när jobbeveckan åter drar igång. Solen retas bak molnen med ett ljus som lurar mig tro att den faktiskt tänker titta fram. Intill frukostbrickan ligger en födelsedagspresent som väl matchar en solskensdag. Ett litet hemmainslaget paket gömmer ett par solglas.
Fasadflaggan, den som tappert får tjänstgöra för den uteblivna flaggstång som vi gärna hade haft, hamnar på plats utanför köksfönstret. Blåsten är på god väg att snuva oss på ännu en. Tilltufsad i kanten fladdrar den högljutt i den hårda vinden.
Tanken var en tidig tur till blombutiken för att komplettera brickan med ett fång rosor, men kanske blir väntan för lång för den som fortsatt låtsas sova medan tissel och tassel avslöjar förberedelser i köksregionen, så några av de första tappra små vårlökarna i trädgården för agera stand in och gör det med den äran, så få och små de är.
Så står vi hela gänget utanför dörren, öppnar den försiktigt medan våra morgonhesa stämmor tar ton. Ett "yrvaket" ansikte ser "överraskat" ut medan leendet är helt äkta. Precis så som det brukar vara, så som vi vill att det ska vara.
Det är härligt att känna att man får en dag som är alldeles ens egen. Härligt att vara trygg med att hela familjen delar den. Lika kul att få som att ge. DSC_4217

DSC_4206

Det är som om en vägg av målarfärg slår emot mig. Det doftar nytt och förväntan. Fyller mig med en känsla jag gärna vill uppleva ofta. Får tillvaron och livet att kännas lite spännande. Jag synar och kommer fram till att sista lagret färg är satt. Det antikvita känns fräscht och behagligt och det lilla rullbordet, som en gång snickrades av en gänglig yngling, ska än en gång tas i bruk. Bli TV-bord med plats för förvaring. På gång att flytta in i lägenhet som ska fyllas med eget. Något nytt, men mest hopplock av gammalt och uppfräschat, det mest nödvändiga för allt praktiskt och så minnessaker. Ett eget hem att fylla med trivsel.
Stolarna blev som nya när sitsarna blev omklädda. Extra glad över att tyget jag länge tittat på reades med 70%, utan att jag visste om det, när jag väl kom till skott för att köpa. Nu behövdes det ju till något. Det måste ha varit någon meningen det, tänker jag. Jag väljer att ta en större bit än vad som behövs. Det räcker till två kuddar också och en duk att lägga på det körsbärsfärgade, lackade 50-talsbordet. Ett loppiskap som duger gott i befintligt skick.
De väl nerpackade glasen och porslinet ska också med. Kanske klokt med en lista på sådant som saknas men verkligen behövs? Jag tömmer fönstret på de två blomkrukorna och den fina trägiraffen som var en 11-årspresent som har fått hänga med sedan dess. De finns med på listan över att-flytta-med-saker. Några brädspel som får mig att minnas 15-årsdagen, när födelsedagsbarnet till slut erövrade hela världen, där vi hela familjen trängdes och trivdes runt vardagsrumsbordet över en omgång Risk. Den lilla kannan och de små, små glasen som var en 1-årspresent. Historieböckerna, det fina verket av Herman Lindqvist, packas också ner. Kuvertet med adressändring är igenklistrat och lagt på lådan. Det nymålade bordet, som du snickrade i slöjden på högstadiet och som vi hade i vår första, gemensamma lägenhet, och stolarna, så fina att jag gärna hade behållit dem, väntar på att lyftas in i flyttlasset.
Egentligen behöver jag inte vara så angelägen. Egentligen är det lite överflödigt. Men vi, du och jag, har fått förtroendet. Det är jag glad över. Jag tar det inte för givet. Äldst är handlingskraftig och fixar minsann själv de projekt han drar igång. Så det är jättekul att få frågan om att hjälpa till att fixa en del med flytten till första, egna lägenheten som står tom och väntar på liv och hemtrevnad. Vi gör det så gärna. Snart går lasset med vägen om IKEA, för att där möta upp äldst som för dagen sliter sig från studierna och livet på Campus och tar sig med tidiga morgontåget för att vara på plats. Vi har lovat köpa ny säng till honom. Så att den gamla kan stå kvar här hemma. Ditt och mitt hem kommer alltid att vara ett hem för oss alla fem. Oavsett. Det är bara så det är.
Jag ser mig runt. Det gamla pojkrummet känns nästan lite öde. Jag drar lite på det, men så släcker jag till slut jordgloben med alla franska namn på länder och städer och floder och hav. Franska, för att där vi bodde när äldst fick den i födelsedagspresent, gick det inte att få tag på en jordglob med svenska eller ens engelska namn. Jag minns att en god vän jag hade där och då, sa: "Det kommer att bli en jättefin minnessak när han blir lite äldre." Den har fått lysa i hans rum om kvällarna. Nu vill han att den flyttar med. Det känns fint. Jag släcker den, där den står på ett bord i ena hörnan av rummet. Mest är jag glad. Mest känns det bra. Lite spännande faktiskt.

DSC_4120

Ännu lite vitt på marken. Solen är generös med både strålar och värme och får den tunna isen längs med stranden att gnistra. Jag har travar med att-göra-saker, men denna soliga fredag väljer jag att lämna dessa för att gå ut. Många skulle säkert vilja göra detsamma, men saknar möjlighet. Sitter fast i jobb som de inte kan gå ifrån. Det är en dag som gjord att vara ute i. Äntligen. Fast jag använder den helt oplanerat. Ingen termos-med-varm-choklad-och-prickig-korv-macke-packning. Jag bara lämnar och går ut. Därför att jag kan. Och jag är glad för det. Skyndar mig för att hinna innan solen tar vägen någon annanstans. Den lilla eller kanske lite längre stunden jag tänker mig vara mitt i detta blir mycket längre. Vill inte gå in. De vanligtvis raska fem kilometer jag tar mig runt upplevs som milen, därför att varje steg kräver en viljeansträngning för att inte halka kull på det isiga spåret. Sätter ner varje steg försiktigt, men bestämt. Alla stora blöta pussar, som jag vadade genom här om dagen, har under nattens minusgrader blivit till isbanor i miniatyr som glittrar i solen.
Men nu har helgen förvandlat minus till plus, det vita till slask, den soliga fredagen till gråmysmåndag med takdropp. Stugsittardag. En helt perfekt dag för travar med ogjorda att-göra-saker.

IMG_0335

Härliga är de torsdagar när man känner att man hunnit med veckan. De har ju en tendens att hinna springa ifrån en ibland. Men somliga torsdagar är man ifatt mentalt och kan se, men också känna, resultatet av vad man önskar att en vecka ska innehålla. Sådana torsdagar känns bra. Ger en försmak av helg därför att jag tillåter mig att gå in i en annan lunk. En behagligare än den där jag upplever att allt som bör göras är ogjort.
Det här är en torsdag att njuta av. En hel del har bockats av i veckan och flera, små, oväntade inslag har gjort mig glad. Senast idag kom jag hem från mataffären, där jag lyckades med konststycket att handla mat för hela helgen och få hem det på en mer än välpackad svajande cykel (bara det!) och bland alla varor inne i butiken sprang jag på S och M som också hade kommit på tanken att baxa hem dagens inköp på cykel. Det ledde till en ockuperad gång i butiken som fylldes med prat och skratt för att sedan bli till ett rullande sällskap på vägen hem. Och fast att dagen har varit mer än grå har jag en liten stund fått se och känna solen. Ett kort skådespel där skuggorna vandrade på murstocken bakom kaminen. Så ännu en magisk liten stund med rosafärgad solnedgång mellan mörka moln. Små oväntade, energialstrande inslag som känns goa att ha med sig när jag avrundar torsdagen. DSC_4083