Bara ett par …

... dagar kvar av augusti. Vardagen tycks åter dallrande i luften. Den andas något annat. Fortsatt varma dagar och sommaren är påtaglig, men det ligger ett slags vemod över det hela. Fint på något vis. Lite lessesamt också kanske, men där bakom vilar något nytt. Den tanken gillar jag när känslan kommer på att sommaren har gått för fort.

Vi har kört långt från stora staden. Med förortskomplexen bakom oss känner jag hur den första lilla tåren inte längre får plats i ögonvrån. Bilen som var så välfylld åt andra hållet, med en anda full av glada förväntningar, är nu tömd på allt "bra-att-ha-med-sig"-innehåll och allt lustfyllt. Och vi, J och jag, ja, vi kommer tillbaka till ett hus som aldrig tidigare känts så stort och så tomt.

Lättare då med dagar på landet. Jag strosar sakta längs med den lilla vägen kantad av björnbärssnår, fulla av bär, blåaste blå, som skulle sitta fint till en paj. På ängen, andra sidan stenmuren, vankar kossorna råmandes runt, runt. Årets alla kalvar har precis skiljts från sina mammor och saknaden är högljudd. När jag tittar upp står där en kossa vänd mot mig. Våra ögon möts och där håller vi blicken. Även om hon inte delar känslan av sorg just över att det på "fling-hyllan", överst till höger i skafferiet, nu står ett XXL K-special-paket med bara några söndersmulade flingor i botten, och att den inte kommer fyllas med ett nytt, tittar hon på mig som att vi båda sörjer "våra små". Det är tomt på ängen och jag förstår saknaden. Men det var dags nu. Själva har vi allt för många "ekande" rum. Jag jobbar på att inte påminna mig om allt från tomma flingpaket till ljudet av dörren som öppnas och rösten som säger: "Hej mamma!"

Jag kan vara en mästare på melankoli. Vältra mig i det bitterljuva. Nästan som om jag behöver det för att sedan gå vidare och på något vis vara klar med det. Nu är det J och jag "på riktigt". Väldigt mycket "bara" J och jag.
Det tycks redan som om den nya tillvaron passar yngst som hand i handske. Hör kort av mig också till äldst och mellan och får bekräftat motsvarande. Precis så man önskar att det ska vara. Med det i bagaget kommer det att bli lätt.

Förändring. Väldigt tomt och lite lessesamt i stunden. Men mest är det spännande, roligt och härligt.

6 thoughts on “Bara ett par …

  1. Jag känner med dig om att lämna ett lugn på landet mot ett mindre lugn i stan. En viss ledsamhet kommer över en, sommaren har gått för fort och nu står vi redan här. Men i stan så finns något annat som känns skönt och trevligt. Fastän jag tycker den kyliga luften har gått för fort att rulla in.
    Att bara vara två i hemmet har jag haft i många år och visst är det mysigt med barnen hemma....men så skönt när de är stora och har flyttat. ikväll ska jag besöka min tjej och hjälpa till med gardiner och tavelupphängning. belöningen är att hon står för middagen.
    Kram Kajsa

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Så är det; det mesta brukar allt som oftast falla fint på plats. Man behöver bara lite tid.
      Kram till dig Kajsa!

      Reply
  2. Mycket är det som händer och att byta landet och miljön där mot stadens brus är en omställning i sig det också.
    Och nu blir det mycket "bara ni två". Även det en stor förändring-
    Känner igen detta med "att var sak har sin tid".
    Många tankar och en varm septemberkram

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Vad gäller vissa förändringar får man helt enkelt se till att hänga med så gott det går. Tidens tand. Det är också i de stunderna man verkligen blir varse värdet av "bara vi". Fint att få vara en del av det.
      Tack Ditte, en varm kram tillbaka till dig.

      Reply

Leave a Reply to Bland Kastruller och Vinglas Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


8 + = seventeen