Jag tittar in en stund och önskar att jag kunde stanna lite längre. Men jag känner inte att tiden räcker till det idag, fast jag ju vet att den egentligen finns.
I bland är det så - det går för fort inne i mig. Då känns det extra bra när det beror på finsaker. Som att ett härligt gäng kommer hem till mig på vinlotteri ikväll.
Jag stökar gärna en del inför det. Gläder mig. Jag vet att den energi jag lägger i det, den har jag flerfalt igen.
Det är en sann finsak.
I helgen har vi strosat runt i de kvarter där jag föreställer mig att Kålle och Ada en gång flanerat. Det blev ett ganska hastigt strosande, men ändå en skön känsla att för en stund vara i något annat.
Det verkliga motivet för besöket, och anledningen till att allt annat fick hasta, var handbollen som har sitt näste här i krokarna. Och denna gång att juniorernas svenska mästerskap, som avgörs i flera steg, nu hade samlat en tropp för vidare spel.
Vi var ett tappert litet gäng som hade bilat långt för att bilda hejarklack på läktaren. Men denna gång hjälpte dessvärre varken tappra killars spel eller påhejande föräldrar. Magsjuka drabbade någon av spelarna. En annan fick med hjälp hoppa av planen på en fot, med den andra rejält stukad och tagen ur spel ett bra tag framöver.
Så var den sagan all. Vi sympatiserar så klart med våra hjältar som så gott som omedelbums tog nya tag och redan är laddade för nästa "sammandrabbning". Och förstås kändes det görbra för oss föräldrar att finnas där för att ge en klapp på axeln. Vi vill gärna tro att den gör nytta.
Idag är vi mitt i vardagen igen. En solig måndag. Den började sedvanligt med att vi väcktes av en gräll klocka till ett brutalt mörker, som ju ofta är fallet denna tid på året. Men en stund före lunch hade solen minsann lagt beslag på varenda smula av himlen. Den värmde så pass att jag, trots nattens och förmiddagens alla minusgrader, hörde vårddroppet från isen som lagt sig mot bergsväggen. Vårdropp i januarisolen. Plötsligt blir det väldigt lätt att ta nya tag.
Blåsdag. Så sa Puh. Och det händer inte bara i Sjumilaskogen. Blåsdagar finns runt oss ganska ofta också där jag bor. Under ett par dagar har de friserat och syresatt oss till råge, bara vi tittat ut genom dörren. I veckan trotsade jag alla sekundmeter med en cykeltur in till centrum. Kom hem rosenkindad och mör i benen med håret på ända.
Man både ser och känner havet slå upp. Piska och riva. Rätt klädd kan det vara riktigt härligt. Fast cykel är förstås inget vidare val att ta sig fram på. Om man alls kommer fram. Det är en utmaning att hålla tramporna i rullning och att hålla utstakad kurs.
På sina ställen utmärker sig havet alldeles särskilt. Vi tog oss till en sådan plats en solig dag mellan nyår och trettonhelgen. Packade för korvgrillning. På en plats där vi ska bygga oss ett bo till sommaren. Just denna dag hade havet trillat ur sin vanliga form och bredde ut sig långt upp på vägen där vi promenerade fram. Och längs med strandkanten hade spännande formationer bildats där havet slagit upp och där den isande vinden tycktes ha förstenat det. Men vi tog oss till den glänta där vindarna inte fann oss. Där vi värmde frusna händer kring eld och grillade korv i glöden som blev.
En lagom blåsdag kan vara mysigt. Rätt klädd och med ett krafttag om hatten.
Det har varit dåligt med besök på trappan över alla helger. Den digitala trappan vill säga. Trappan i den "verkliga" världen har nötts i vanlig ordning och lite till. Men den digitala världen har funnits på behörigt avstånd från mig de senaste veckorna.
Den "verkliga" världen omsluter mig fullt några dagar före jul och fram till att trettonhelgen är över. Några stunder blir det där emellan som jag "bara" vill vara. Och så några dagar efter. Det är så mycket inför och det blir så väldigt tomt när det är över.
När jag fått den där tiden att "bara" vara så öppnar sig så mycket. Ett helt oskrivet år till exempel. Kanske, till och med sannolikt, innehållande några spännande milstolpar. Och strax efter att man hamnat här märker jag hur dagen så sakteliga är ljus en liten stund längre. Någonstans mitt i det fylls jag av nyfikenhet, lust, nyskaparanda ...
Mm ... jag gillar det. Försöker hålla mig kvar mitt i detta så länge jag kan. Här finns massor med kraft och energi och glädje. Men nu har jag ju varit med en stund och vet att: Pang! ... trillar man ner på jorden - in i vardagen. Ibland smäller det hårt. Å andra sidan har ju "stunden" jag nu varit med gjort mig tillräckligt vis för att bättre möta smällarna. Så jag tar en dag i sänder och låter den goa känslan fylla mig så länge det bara går.
Nu känns det bra att vara här igen.
Vi är mitt upp i och jag tycker om att vara där. Det stökas. Det är kul. Ingen stress. Lustfyllt. Men det känns också fint att stanna upp en stund, fundera lite över vad julen betyder för mig. För oss. Det värmer gott att känna att vi inom familjen har bildat egna traditioner. Traditioner som våra barn på nytt gärna vill uppleva när julen klappar på dörren. Jag önskar mina barn att få vara mitt i sådana jular som jag hoppas kommer att ge dem fina minnen att bevara.
Traditioner är fint om man önskar dem. Men kanske vill man hellre vara öppen för ombytlighet, eller låta julen gå förbi utan att den ger så mycket väsen ifrån sig. Det fina ligger i möjligheten att göra så som det känns bäst.
Traditioner förändras oavsett, därför att innehållet under tid blir annorlunda. Man får släppa på somligt och välkomna annat.
Yngst har hunnit in på andra halvan av tonåren och jag tänker att det nog är dags för oss att släppa på sådant som han och de två äldre sannolikt vuxit förbi. Medan han verkar ha tankarna på helt annat än jul, glimtar det plötsligt till i ögonen på honom en kväll och så säger han: "Julstrumpor, det får allt tomten komma med, det tycker jag är kul." Och naturligtvis hänger de strumpor, som funnits med under barnens alla jular, snart på plats för att gillras julaftons morgon.
Så lutar vi oss tillbaka en stund du och jag, mitt i förberedelser. Den där stunden som gör det. Som får våra dagar före jul att kännas lustfyllda och förväntansfulla. Som får oss att känna att vi är mitt i det som vi helst vill vara i.
Hur man än väljer och hur man än önskar, så tänker jag att omtänksamhet och doft ändå är fint att få med sig in i jultid. Så här kommer ett härligt färgsprakande, doftande gäng i sällskap med en varm julekram.
Jag vaknar till en mörk frostnupen decembermorgon som har bäddat in trädgården i sagolik rimfrost. Medan jag ännu ligger kvar under det goa täcket, ovetandes om allt utanför, hör jag mistluren varna sjöfolket för tät dimma. Eller tjockan som mormor alltid brukade kalla den. Även om jag inte har nån större lust att lätta på täcket och sätta fötterna på det kalla golvet, det känns så brutalt, byter jag det inte gärna mot att vara ute till sjöss. Nöjd med att slippa det ligger jag kvar en extra kvart i det varma, mjuka, innan jag stiger upp och börjar min dag.
Det ger en kick åt en sömndrucken själ att se det magiska utanför fönstren. Det förstärker känslan av vinter och att julen är nära. Ibland kan jag verkligen önska att snön ville falla oftare och lägga sig lite längre stunder där jag bor. Men morgonens rimfrost tröstar.
Det känns lite märkligt, men också härligt, att jag denna kalla dag kan plocka in färsk timjan till kvällens torsdagsmiddag som går i sann traditionsenlig anda. Ärtsoppan står på spisen och efterkokar lite sakta för att smakerna riktigt ska sätta sig. Varm punsch kommer förstås, tillsammans med örtkryddor, sötstark senap, knäcke och ost, att serveras till huvudrätten. Och sedan pannkakor med hemmagjord glass och ett par droppar av den nu kylda punschen till dessert.
Så avrundar vi vår höstsäsong J och jag, med en värmande ärtmiddag. Nu ligger det lediga dagar framför oss, över alla kommande helger, som vi styr över helt själva utan att någon annan har synpunkter. Vi kommer i vanlig ordning att ha mycket julbestyr, för det är så vi tycker om att ha det. Då känns det förstås extra härligt att också få tiden för det.
Vi stökar medan vi väntar på att trion ska få julledigt och trilla hem en efter annan. Ser fram emot att samlas. Men det finns några önskemål från yngre gardet, sådant vi har lovat att vänta med tills de är lediga och har hunnit hem, sådant som de gärna vill vara med på. Det ska bli kul. Riktigt kul.
Jag vill känna julen omkring mig när jag står och tummar ut mandeldeg i välsmorda musselformar. Det kräver en liten puff. Jag tänder ett ljus och ställer en nejlikoklädd apelsin intill. Tar en kopp kaffe och en pepparkaka. Kanske allra mest vill jag höra musiken fylla köket och rummen intill.
Jag väljer med omsorg. Finstämda julsånger tar plats. Det doftar smör och mandel. Det känns fint och rätt - den där känslan jag så gärna vill ska finnas med.
"Jag kan se min gamla mamma där hemma, hur hon penslar formarna med smör och tummar ut degen", kan jag ännu höra hur min pappa säger till mig. Det gör att han blir närvarande mitt i musselbaket och att jag känner anknytningen till min farmor, som jag inte har några egentliga minnen av.
Verkliga finsaker - minnen och känslan så här inför julen. Som gör att alla nära, fast förutsättningarna är annorlunda än tidigare, på sitt eget lilla vis samlas och finns med.
Just när man tror att den där härliga känslan av advent ska omhulda huset, så smiter vinterns baciller in genom kransklädd dörr. Rösten tar vägen någonstans där den är helt obrukbar och halsen tar sig uttryck som ett rivjärn.
De planerade projekten blir vilande tillsammans med mig och det som redan är inbokat i almanackan avbokas. Det känns ganska okej att ställa in tandläkarbesök, men trist att ha det kvar. Tråkigare är det av avboka vinlotteriet som jag precis var i faggorna att börja styra med. Fast det är å andra sidan en väldigt trevlig sak att ha kvar. Så är det en hel del annat jobb och julbestyr som kommer av sig och bockarna på att-göra-listan blir noll.
Jag tar till de beprövade gamla huskurerna. Kokar ingefärste med citron och sötar med honung. Ligger nerbäddad i soffan och sörplar te tills det känns som att det blir sjögång i magen. Det är skönt att det finns tid för vila och skönt att någon kommer för att fråga hur jag mår.
Det kommer helt oväntat och glatt överraskande en hel familj och frågar hur jag mår. Plötsligt kliver först äldst och sedan mellan, ovetandes om varandra, in i hallen. Spontana hembesök. Min teblaskande mage och rasp till hals blir gladare och vi får en mysig andra advent hela familjen tillsammans.
Idag behöver jag inte längre dessa mängder med varmt te. Istället har jag börjat sätta bockarna. Nygräddat julbröd doftar gott från köket. Nu är vi på gång.
Vi har några lediga dagar J och jag. Det passar fint så här när advent har tågat in i vår tillvaro. Vi har lugna morgnar och tar härliga förmiddagspromenader. Stannar till vid en glänta dit solen hittar och där slår vi oss ner med en liten picknick. Vilar både ögonen och benen en stund. När promenaden fortsätter fyndar vi sådant från skogen som blir fint här hemma i advent.
Dagarna är soliga och lite kalla och naturligtvis måste vi ha brasa i kakelugnen när dagen blir sen. Lite som skydd för kylan utanför, men mest förstås för myset. Vi lättar på locket till kakburken när fikat dukas fram. Skriver jullistor. Tänder första adventsljuset om och om igen. Tycker att tillvaron är väldigt trivsam.
I staden, med promenadavstånd från där jag bor, fanns tidigare ett mysigt litet café. Systrarna Lindqvist. Så där mysigt att det var dit man alltid gick för att få kaffe och kaka när man hade ärenden i stan, eller alls inga anda ärenden utan det enda man ville var att gå dit på en fika. Riktigt inspektera bakverken innan man till slut lyckades bestämma sig för vilken kaka eller bulle man ville ha. Gärna kaka och bulle. Allt, förstås, bakat med lika mycket smör som kärlek.
Kaffe i udda koppar. Gamla koppar. Koppar på fat och med öron. Små koppar som önskade påfyllning. Och systrarna var alerta när det gällde att smita emellan borden för en påtår till de som så ville. En lisa för själen att gå in, slå sig ner på knarriga pinnastolar som många suttit på sedan långt tillbaka. Små tavlor på väggarna med motiv från Elsa Beskows sagoböcker. Det var så tydligt att det var en önskan och dröm som gick i uppfyllelse för dem med deras välkomnande café.
Jag har fyllt en kakburk här hemma med frestande små munsbitar till helgfikat. Bakade med kärlek? Nja, det känns något ambitiöst, men väl med lust och glädje och mycket smör. Jag känner mig nästan som en tant Lindqvist och det är en ganska trevlig känsla.
Tänk vad smaker och minnen går samman. Precis som dofter och minnen. Jag har köpt hem några omgångar med clementiner. De första var söta, nästa laddning var sura och de som följde med hem senast smakade jul.
Doften av stearin ger nästan alltid en liten förnimmelse av jul. Så nu till helgen, när första adventsljuset ska tändas, brakar väl hela julen loss här hemma kan jag tänka. Och när vi dukar fram de små bakverken till adventsfikat kanske det kommer att smaka lite systrarna Lindqvist. I alla fall om vi dukar med de små finkoppar som jag fick av min mormor när jag var liten.
Tänk att man kan ge andra så mycket fint genom att förverkliga sina drömmar.
