Author Archives: Mia

• 10 Comments

•

... lätt att få, och vanligt att ha, blommor på sin aloe. Jag vet inte, men för mig är känslan lite exotisk. Den lilla patinerade krukan, innehållande en bladrosett med en liten grön knopp mitt i, får följa med mig in en dag efter ett besök i fjolårets försummade orangeri. Det var där, i orangeriet, vi brukade ha vårt mysiga "häng" under sommarhalvåret. Vårt lilla guldställe dit vi flydde när vårkvällarna ännu var kalla, sommardagarna väl heta, myggen för envisa eller kvällarna blev kylslagna.
Det "fina livet på landet", som vi brukar kalla det oss sinsemellan, har kommit att bli en ersättare. "Baksidan" med att ha två ställen. Det ena får mer omsorg än det andra. Lätt hänt. Väl medvetna om det. Men vi visste inte då, mitt i vår härliga ambition om ett orangeri, att det fanns en plats på landet som väntade på oss. Tillvaron är föränderlig.


Mitt lilla krukodlade medelhav, som blivit kvar med orangeriet som hemvist, övervintrar tappert kämpande. De flesta ännu hoppfulla. En bra plats på vintern, men sämre under heta sommardagar när ingen riktigt ser till dem. Somligt gav upp efter fjolårets varma, soliga dagar.
För en del är det tufft.

Man kan inte stoppa förändringar. Lika bra att förenas med en gång. De där förändringarna som man inte är i stånd att rå på.
Andra skapar man själv. Det kan vara spännande att "röra om i grytan". Stunder kommer då det är helt rätt att "röra lite".
Solen lyser in i vårt lilla orangeri. Det kommer den att fortsätta med. Vem eller vad som framöver kommer att ha sin hemvist där, det vet vi inget om.
Vi kommer att ha en del att ta ställning till.
Men nu är det vi och vårt "medelhav".
Fast vi lämnar lite öppet. Det känns spännande och bra att ha "utkiksutrymme".

• 8 Comments

•

... har våren tittat in. På väg med sjumilakliv sa en meteorolog. Med stormsteg sa en annan. Jag väljer med glatt sinne att ta dessa båda på orden. Snödropparna har tittat upp i trädgården och fåglarna hörs bland trädgrenarna. Lyfter man blicken ser man hur de har börjat "kuckelura". Till våtmarken ute på ängen har tofsviporna anlänt. Jag blir glad av "kuckelurarna" och jag blir nästan salig över tofsviporna. Hur de flyger ... hur de låter ... För mig är det vår och tidig sommar på landet med allt vad det innehåller. Det berör mig långt in. Väcker något. Och i synnerhet detta år mår man särdeles bra av att detta något vaknar till liv.

• 8 Comments

•

... och riktigt härlig tisdag. I dubbel bemärkelse. En go kompis hörde av sig och vi kombinerade en skön promenad i vår vintriga värld med cafébesök i stan. Så länge sen nu. Så välgörande att få till. Kanske har vi hållit väl hårt på restriktioner väl länge J och jag. Kanske var det i så fall det som fick tisdagen att bli nåt alldeles extra. Promenad med kompis, fika på café. Det enklaste enkla och så härligt. Som ofta annars det bästa.

Mitt i denna ödesmättade tid var det knappast en människa på caféet när vi traskade in. Vi valde båda ett hylla dagens bakverk. Smaskade i oss av grädde och mandelmassa när det kom in ett litet gäng, unga o glada, alla med likadana kartonger i händerna. Studentmössor, slog det mig. Visst var det så. Efter att de enligt dagens alla direktiv slagit sig ner på varannan stol, vid olika bord, så öppnade de sina kartonger och köade sen, med behörigt avstånd sinsemellan, framför spegeln för att få se hur de tog sig ut i sina mössor. Måtte de få fira sin student.

Hemma fortsatte kalasandet. Glatt överraskad över en i finaste trions omtanke att bjuda mig på fika så här på fastlagsbullens dag. Mysig stund tillsammans. Kring köksbordet, tända ljus. Sätter gladeligen i mig ännu en semla. Väldigt full i magen till trots är denna förstås den smaskigaste. Finaste stunden, det är bara så det är, är med dem man håller av allra mest.

• 6 Comments

•

... och allt är så tyst. Så där som det blir när det snöar ... och snöar ... och snöar. Väl ute banar jag mig fram med hjälp av en gammal rostig skyffel, den enda vi har för ändamålet, och ser till att göra det framkomligt för förbipasserande - den gående morgonrusningen. Men de små barnen, på väg till skolan, de har inte bråttom. De hoppar gladeligen i alla hopskottade högar så att de rasar och behöver skyfflas på nytt. Det unnar jag dem. Sann lycka klädd i vackraste vintervitt. Nånstans inne i mig finns ett barn som delar den. I samma unge väcktes skridskoprinsessan till liv medan isen ännu låg utan täcke. Ett fall på rumpan, hyfsat välstoppat och mjukt, och så ett fall med gumpen i vädret, mindre dämpat. Men några skär hanns med både innan och däremellan. Aningen mörbultad är det min fasta övertygelse att upplevelsen var mer hälsosam än skadlig. Jättekul med skrillor, även om tonårstakterna inte riktigt sitter i. Lycklig. Jag vågade!

Nu är isen inte längre åkbar. Ett tjockt, fluffigt snötäcke ligger ovanpå. Istället är snöskyffeln redskapet för dagens aktivitet. Inte en gång. Många gånger. Plogbilen kör förbi och ser till att arbetet med att röja trottoaren är ogjort. Börjar om på nytt.
Blöta, men varma lovickavantar. Barnet väcks på nytt. Vem minns inte de vintrarna ...

Somliga har det lite tufft. Koltrastarna sitter uppburrade i ligustrarna. Äter fjorårets bär och tar knappt notis av att man går förbi.

Snö, snö o mera snö.
Göra det framkomligt.
Arbetsamt och hälsosamt.
Vintrigt och vackert.
Mysigt.

• 4 Comments

•

... står i full blom på den lilla ekbyrån. Det är så dags. Visst, de är ståtliga och fina när de än behagar blomma. Men så här i februariljuset har de svårt att mäta sig med buketten tulpaner. De blev kvar för länge i orangeriet, amaryllislökarna, innan jag kom ihåg att ta in dem i värmen. En annan står med sprängfärdig knopp i fönstret och kommer vilken dag som helst att bjuda på den mest överdådiga rosaskimrande blomning. Men i februari föredrar jag tulpanerna.

Jag har varit djupt försjunken i "kräftornas sång". Att det har varit svårt att lägga ifrån sig "Där kräftorna sjunger" är ett väldigt blygsamt betyg på en underbar bok av Delia Owens. Men solen lockade och pockade och jag kunde inte annat än att ge efter. Hemma igen med trötta ben som fick vila i februarisolen på trappan, med en kopp choklad och sidorna som ännu var olästa. Där och då läser jag den sista meningen, sakta. Detta sorgliga, att lämna miljöer och karaktärer. Möten och avsked.

• 4 Comments

•

... och kalla nätter. Så en solig idag och folkfest på stranden. Termosar som blänker, korvgrillning som osar och fullt av folk som skrinnar långt ut på fjärden. Att redan förlita sig på isarna? Förstår inte hur de vågar. Utan att ha varken varm choklad eller grillkorv med, eller mod att ge sig ut på det frusna havet är det likväl mysigt att få vara en del mitt i detta.
Promenaden fortsätter förbi, längs med strandkanten, runt öar och tillbaka hem. Vi avrundar med en fika framför brasan. En gräddfylld mandelmussla av de som blev kvar från i julas. Smaskar med gott samvete i oss efter en lång promenad med solen som följe.

Vaknar till en mörk måndag. Kall. Tidningen hämtas från brevlådan efter att först att "brutit" upp det fastfrusna locket. En stor måne utanför köksfönstret. Händerna kring varma tekoppar. Ljus tända intill. Väldigt mörkt och ruskigt kallt där ute. Himla mysigt där vi sitter.

• 10 Comments

•

... blir det inte alltid vinter. I alla fall inte det man kallar meteorologisk vinter. När det som istället kallas vinter, bara för att det är december, januari eller februari månad, har betett sig särdeles ynkligt för tiden, ja, då är det lätt att känna längtan efter vår. Är det slutet av januari utan att Bore bemödat sig med att titta in så kan våren lika väl få komma. Men det är nu det visar sig hur det kommer att bli med den saken. För om vintern kommer hit så är det ofta i slutet av januari, eller möjligen början av nästa månad. Plötsligt slår kylan till. Isen lägger sig och bygger på. Vid detta scenario så varar plötsligt vintern länge. Ofta allt för länge. De sällsynta gånger den sista snön ligger kvar norr om trädgårdens stolta idegranshäck in i april så är jag förskräckligt trött på vintern. Men betydligt oftare är jag trött på att den inte dyker upp.
Här om morgonen hade den med bestämda kliv tagit sig in i trädgården. Jag blev fullständigt bestulen på mina tankar om vår när jag såg hur det vita, kalla belägrat omgivningen. Promenaden visade ett tunt istäcke på allt omkringliggande hav. Så tog en gult lysande sol plats på hela valvet högt där ovan. Vem kan motstå att charmas?

Får nu vintern stanna så blir vårens entré desto mer kraftfull. Det hänger på isarna. Blir havet kallt och isarna tjocka ... oj, vad jag kommer att få längta. Men den finns där, våren. Nånstans.

• 6 Comments

•

... bestämmer vi oss hastigt och lustigt för att dra ut på landet. Vi tar var sitt ombyte i en rygga och åker iväg för några dagar. Så himla härligt. Det är en lyx som passar mig perfekt. Lite spännande och nytt i tillvaron fast samtidigt så bekant och tryggt. Och tillgängligt! Det blir nästan som en minisemester att plötsligt dra iväg så där utan en massa planerande.
När vi kommer fram är huset hyfsat uppvärmt. Vi börjar ändå med att skruva upp ett par grader för lite mer mysvärme. Sängarna är bäddade, tandborstar finns redo och det finns specerier och kylvaror så vi klarar oss i några dagar. Men på vägen hit gör vi ändå ett litet stopp för att handla med oss det där lite extra goda.

När morgonen kommer är inget i vägen för gryningen. Jag hänger i fönstret precis så där som jag föreställde mig att jag skulle under tiden vi höll på med bygget och jag längtade efter att en dag få vakna till detta. Nu står jag äntligen här och ser solen gå upp. När det är dags för skymningen finns den också precis utanför. Det gör nåt bra med mig.

Det vi kan längta efter är en eldstad. Men den kommer. Vi måste bara skynda långsamt först. Allt nödvändigt är färdigt. Därefter får man i lugnare takt ta tag i vad som är prio ett, prio två och sen kanske också prio tre. Eldstad ingår egentligen inte i någon av dessa. Det är mer en ren bonus. Just sådant får man ha lite extra tålamod med att införskaffa och förverkliga.
Nånstans måste man pausa lite. Att bygga hus är i flera avseende resurskrävande. Vi måste få tid att vila kropp och sinne, hålla i börsen och hinna få nya idéer. Allt det där passar bra in i tiden som är nu, medan vi ser fram emot våren. Då tar vi nya tag.

• 6 Comments

•

… en tur ut till fina livet på landet och en härligt solig promenad med en vy som fick mig att önska att jag hade fått med mig skrillorna. Andra hade kommit på den tanken i tid. J och jag fick nöja oss med att spana in de lyckliga med medar på fötterna på håll. Fast kanske skulle jag inte vara så tuff om jag väl tog mig ut på isen med skridskor. Bara tanken ger mig känslan och synen av armar och ben åt alla håll. Den utmaningen blev man i och för sig varse bara genom att promenera längs med en glashal gata. Kanske rent av värre. Hur som; mysigt likväl. Avrundade med att checka av att läget var lugnt i vårt lilla hus där vi dukade fram fika.

Helgen i övrigt bjöd en del skidskytte och handboll som i sin tur gav liv åt rörelse och engagemang. Sport blir väldigt mycket roligare med aktiva åskådare, även från TV-soffan. Så där skrålade hejaramsorna med blandad utdelning till följd.
”Brasat” i kakelugnen har passat alldeles ypperligt bra att göra denna helg med minusgrader. En bukett tulpaner har gett känslan av att vi går mot ljusare tider och en skål praliner intogs i snabb takt under spänningen vid sportevenemangen.  

Tyckte nyss jag sa till J: ”Det är nåt lite magiskt och alldeles extra mysigt med fredageftermiddagar ”, när jag plötsligt vaknar upp till en ny måndag morgon.
Måndag – fredag hela tiden. Ja, så kan det kännas.  Hoppas på en fin vecka. 

• 10 Comments

•

... i mitten på januari. Det är något med ljuset. Man anar våren bak krönet. Känner hopp.
Jag kan prata mig varm om soliga januaridagar. Det där magiska med ljuset som inträffar en bit in i månaden. I år är det extra välkommet och denna första dag jag får mig det till livs tas emot med öppen famn. Till skillnad från det mesta annat, då vi tillfälligt lever i kramförbudens tid.
En lång(sam) promenad, så ärar jag dagen. Det gör inget att den inte går så fort. Promenaden är varken kortare eller längre än vanligt, men stunden ute varar en stund extra. Stegen är lite trötta och flåset är inte på topp. En "gammal hederlig förkylning" har tillfälligt satt stopp för den vanliga spänsten. (Om jag nu vågar påstå att jag har en sådan.) Att det är vad det rör sig om har jag fått svart på vitt på efter att pliktskyldigt ha kollat upp det enligt konstens alla regler. Den vetskapen gör det väldigt lätt att tas med en snorig kran. Fast jag är visten och det svider lite.

Vi hade lyckan att få träffa hela finaste trion under helger som vi nu har bakom oss. Och vi kramades! Så underbart härligt. Syndare där, kanske någon tänker. Det skiter jag i! De där kramarna satt som en smäck. Välbehövliga och välgörande.
Dagarna då vi var samlade gick sedvanligt, som helgerna i övrigt, allt för fort. Julen ligger nerpackad i sina lådor, förutom granen som ligger utanför i väntan på bortforsling. Arma stackare. I kylskåpet ligger några små förskrämda sillbitar som får oss att undra i vilket skick de är. Kylskåpsrensning, fast det gör ack så ont att inte hinna ta vara på all mat, är vad som återstår av julens plundring.
Där granen stod finns nu åter plats för solen att lysa in på morfars gamla koppargryta som han en gång rörde karamellsmeten i. Jag brukar vara snabb med att säga att man inte ska längta fram i tiden, men likt förbaskat längtar jag efter våren. Att få sjunga in den. I år när jag en förhoppning om att få höra Lundasångarna göra just det. Live, på plats. Det är faktiskt en liten dröm jag har. Futtigt, kanske någon dristar sig till att tänka nu, att inte ha större drömmar än så. Men då svarar jag rappt: Just det min vän, är många gånger nyckeln till lycka.