... så den trettonde smyger jag upp lite tidigare än övriga familjen för att få mig en sån. Tänder ljus och kryper upp i soffan, insvept i den goa filten, och knäpper på Tv:n. Stämningsfull sång som gör gott, lite gnistrande vitt och vidsträckta vintriga vyer. Det tas väl emot. Lussefikan, lite senare på dagen, den tar vi i samlad tropp. Mysigt.
Jag ser att granen lyser hos grannen ( tänk vad det lilla n:et kan göra 🙂 ). Tidigt kan jag tycka, men året har gett andra behov och nya önskemål än tidigare. Man saknar stundom ljuset. Därav grannens ”tjuvstart” skulle jag tro. Inte mycket att säga något om.
Vår adventsrush har satt fart. Vi hoppas fortsatt att inget ska hindra oss från att få se våra ”små” över stundande helger. Vi ser över vad som behöver göras för att så mycket som möjligt kommer bli som vi önskar. Traditionsenligt. Somliga i familjen har svårare än andra för att bryta mönstret. Men man får ta det som det kommer. Just därför lämnar jag brödbaket tidigare idag, mitt i pågående jäsning - solen tittar plötsligt fram! När hände det senast?
Det är viktigt att tillåta sig den där stunden. Att bara, i en eller annan form, luta sig tillbaka …
... är inte rätt förutsättning för att tända brasa i kakelugnen. Det verkar tokigt att följa upp med att låta fönster stå på vid gavel för att slippa få värmeslag. Jag längtar efter en knastrande härlig brasa, men den får helt enkelt vänta. Vi kryper upp i goa soffan och tänder ljus så länge.
Det blir minsann en go´fika i dag. 🙂
Jag vill ha färg och sol. Ser mig om vida, men finner nada. Färgskalan är osedvanligt grå.
Men man behöver också rikta blicken inåt. Vara lite öppensinnad. För att upptäcka färgerna och ana solen bak molnen.
Vi packar en rygga med termos och go´fika. Så styr vi stegen i skydd för den kalla nordvästan. Hittar en plats där till och med små försommar-sötingar charmas av solen som värmer. De kan inte låta bli att titta upp fast de kanske borde.
Vi kan inte heller låta bli. Slår oss ner och stoppar i oss härliga kalorier och nybryggt kaffe. Denna soliga, krispiga, vackra höstdag glider den sista lilla saknaden av sommar helt av mig. Så vilsamt och skönt.
Nu har jag suttit länge nog på min trappa, under helt fel säsong ( och inte bara en utan flera ) omgiven av påskliljor. Inte IRL om man ska svänga sig med ett löjligt uttryck, vilket jag förstås inte har lust med. Jag föredrar att säga: inte i verkliga livet, men fångad på ett foto i den virtuella världen. Ja, där har jag suttit bland påskliljor sedan i april för länge sedan och nu tyckte jag det var dags för en uppdatering. De fina röda gummistövlarna, som jag en gång fick i julklapp av allra finaste trion, som har varit basen på förstasidans olika foton genom de år som jag har funnits på detta forum - riktiga trotjänare - de har nu gått hädan. Tidens gång. Så 
Medan penseln sveper över pappret tittar jag mig över axeln. Än har de inte gått i vila, jag ser hur de kryper runt. Inte många, men en och annan. Nånstans ska de ju vara, det är klart, men inte inne hos oss, om jag får tycka. Det borde jag få, men de bryr sig inte. Kanske är det ett febrilt sökande efter vintertillhåll som pågår. Jag vill inte ha dem övervintrande hos oss. Ett "rollypollys-hus", det är ett sånt vi tillsynes bor i. Kanske tycker de som vi att det är något genuint med murade väggar, för det är vad de verkar gilla.
